Synden är inte uppskattad. Utan ifrågasatt. Den finns inte, utropar en filmares rollgestalter. Även inne i kyrkan bekämpas synden. På flera sätt. Det som väcker tidningars intresse är debatten om synden är så förlegad att den borde slopas. Och synpunkter att försoningsdöden rymmer för mycket blod, väcker obehagliga föreställningar om synd och skuld.
De som tänker så kommer inte att nå framgång. Det rekonstruktionsarbete de har framför sig är enormt. Så blir det om man välter ett av de fundament som kristendomen vilar på. En kristendom där synden är borta får det verkligt kraftfulla fundamentet att vackla. Jesu egen åskådning, hans livsgärning, försoningsdöden och uppståndelsen, förlorar sin betydelse och innebörd. Att bygga en ny kristen tro ur de spillrorna är omöjligt. Trots det blir det oroligt och upprört när välmenande människor vill göra om kyrkans tro till något godare, snällare, mera publikfriande. Det är så utmanande eftersom det gäller fundamentala föreställningar i den kristna tron. Vår arma värld skulle alltså inte vara i behov av förlåtelse? Skulle bestå av idel godhet?
Stilla veckans drama går vidare. Genom lidande. Mot kors och död. Nu med den nära gemenskapen runt bordet och sveket och förräderiet. Det är väl inte jag, frågar Judas. Han som redan har förhandlat och gjort upp om priset. Det är väl inte jag? Frågan blir hängande där vi sitter med stenar i våra händer.
