Hade Predikaren rätt (kap 3)? Har allt sin tid? Finns det en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar? Räddningstjänsten vill avsätta pengar för forskning om mekanismerna bakom stenkastning mot polis och brandkår. Är stenkastning alltså på väg att bli en form av vedertagen kommunikation? Ett språk med syntax och betydelse?
Kastar jag grus innebär det att jag har spridda små kritiska åsikter om Räddningstjänsten. Färgen är fel på bilarna och gruset vill liksom hjälpa till att skrapa lacket av fordonen. Anser jag att eld och olyckor tillhör det människan inte skall ingripa i kastar jag klippblock som hindrar all framfart. Vill jag bara för stunden hejda samhällets insatser blir det kullerstenar och annat som man kan ta skada av om man ställer sig i vägen för dem. Och den som gör det får skylla sig själv?
Och har man en serie av diversifierade åsikter blir det spridda skurar av granit och gnejs med varierande storlek, som en konstfullt sammansatt mening där man använder olika uttrycksfulla former av stenkastningens kommunikation. Det råder brist på tolkar för att uttyda budskapen. Och vi måste nog öka den kulturella förståelsen av de budskap som uttalas. Vill någon kommunicera med stenkastare ska man då kasta sten på dem – dvs tala med det språk de själva använder?
Ett tips finns på Jägareförbundets och stensamlarnas hemsida. Där kan man läsa:
Skaffa en bok om olika bergarter.
Ta med anteckningsbok, penna, lupp,
små burkar eller påsar att lägga stenarna.
Titta på dina fynd genom luppen och
jämför med bilder i boken – till slut vet du
vad det är för sorts sten du hittat.
Ett gott och aktuellt råd. Så leve geologin, samla sten!
