Vi läser ofta dödsannonser när morgontidningen långsamt och eftertänksamt gås igenom. Inte för att döden intresserar oss mest av allt utan därför att så många vänner och bekanta i vår egen generation har fått sluta, har avlidit, dött. Ibland händer det plötsligt som när en vän segnar ner i motionsspåret för att inte mera vakna upp. Ibland efter långvarig sjukdom, kampen kan ha pågått i flera decennier. Vi får ofta gå på begravning. Ibland kan vi inte hur gärna vi än hade velat eftersom hälsa och annat svårforcerat ställt sig i vägen. Varje död har återverkningar i stora nätverk av släkt- och vänskap.
Även de gånger där jag fått begrava människor där inga anhöriga gick att hitta så försökte jag ta reda på något om den människans liv. När man har levt färdigt sitt liv är det inte mer än rätt att något ska sägas som inte bara ligger på allmänningen. Ensam med den döde, musiker och begravningsbyråns representant får det i alla fall ta sin tid att lämna människan i Guds hand. Inga korta loja ord räcker för att försöka kasta ljus över ett människoliv i med- och motgång. Lite mer får det bli. Ett människoliv, oavsett hur undanskymt eller upphöjt det varit, är oändligt värt inför Gud. Är det verkligen så, tänker jag inför det som äger rum i Ukraina och i Gaza? De som förlorar barn, syskon, mödrar och fäder, vänner och släktingar där vet förstås att inte ens urskillningslöst dödande utplånar dessa människors ofattbara värde. Den avlägsna döden kanske inte känns särskilt mycket här, den kan ändå väcka oss till vrede, vilja till protest och väcka känslan av stor förlust...
Anledningen till denna allvarsamma början är att Olle Stenström, min och Pelles äldre bror är svårt sjuk. Läkarna har sagt att de inte mer kan göra. Nu blir det mest smärtstillande och sådant som ges för att lindra slutet. På bilden är Olle ungefär 5 år. Han sitter med nydöpte lillebror Pelle i famnen. Själv står jag liksom andaktsfull och ser på. Idag är Olle 78 år gammal. Telefonen ringer och SMS:andet pågår för att vi som inte kan vara där ska veta hur det ligger till.
Minnen dyker upp. Hur Olle och en kamrat i mycket unga år höll på att driva till havs på en hemmabyggd flotte en sommar. Eller hur han vågade krypa i ledningskanalen under hyreshusen på Mellangatan i Visby. Livsfarligt och befolkat av råttor. Han var knappt tonåring när han fick åka med Gotlandsbåten till fastlandet för att vara med och fixa deras havererade radar, för sådant kunde han. Han byggde en egen telefon, med allt ihopsatt med luren, nummerskiva och allt, och kopplade in sig på nätet. Han talade med hela världen på sin amatörradiostation.
Sällan har jag blivit så uppbragt och kränkt som när några pojkar på ett läger, som haft Olle i samma fotbollslag, skopade ut honom totalt. Han var kass och värdelös, sa dom. Min bror! Olle! Ha! Ljug, fel, osant! En gång lånade han pappas Mercedes för att åka till en söndagsskolkonferens på Varfsholm i Klintehamn. Några söta flickor skjutsades sent på natten tills han några hundra meter från parkeringsplatsen kraschade bilen i låg fart mot ett träd. Ingen skadad bortsett från det ramponerade fordonet. Illa nog! Arga pastorer! Märkligt mild far.
Under uppväxten satt han oftast i ett källarbås på Mellangatan 7 A där han hade inrett en liten verkstad i vilken han byggde olika tekniska prylar. En gång lockade han mig att ta i byglarna där hänglåset brukade sitta. Tjong och aaajjj, han hade elektrifierat eländet. Det tog en bra stund att hämta sig. Äventyrlig var han som liten och ung, märkligt stillsam och arbetsam på äldre dagar. Omtänksamt och engagerad i sina småbröder kunde han faktiskt vara, mer än man skulle trott. Minnena står på kö och vill fram. På bilden skjutsar Olle mig runt på gården där vi växte upp. Min utsikt är inte den bästa just där. Eller också är den det…
För oss på geografiskt avstånd är det bara att knäppa händerna och lyfta honom i bön inför det som skall komma!
