Hej,
Vad tiden går! Det var länge sedan jag hörde av mig. Och ännu längre sedan jag hörde av dig. Hur har du det nu för tiden? Är du också irriterad på att det inte går att träffa släktingar och vänner? Fast träffade man dom och fick Covidsjukan bleve jag mycket mera störd och irriterad och...orolig. Ofattbart hur många som drabbats. Som tur är klarar en del av viruset ganska bra. För andra går det sämre vilket både statistiken och dödsannonserna berättar om. Jag har hört och läst om hur psykiskt påfrestande det är för dem i frontlinjen, med så mycket lidande och död och långvarig intensivvård. För dem och deras familjer ber jag.
Annars då? Har din dator gått sönder? Annars kunde du ju slängt i väg ett mail, hört av dig via Facebook, Whatsapp, Instagram eller Messenger?! Även snigelposten finns fortfarande och ett frimärke kostar väl bara 10-12 kronor. Men du kanske fortfarande spar till den där Ferrarin du alltid drömde om? Jag har inte hört av mig heller eftersom jag väntat på ett livstecken från dig. Det var dumt och nu försöker jag rätta till det.
Jag vill fortfarande kunna räkna dig bland mina vänner och inte se dig som en förfluten och upphörd vän. Sådana finns det alldeles för många av i mitt liv. En gång var vi nära vänner. Sedan blev vi möjligen bekanta och nu finns vi inte alls. För varandra. Jag hör ju ibland talas om den ena eller andra som har haft framgång eller utmärkt sig på något sätt. Men att skicka ett livstecken blir aldrig av. För hur skulle det tas emot efter all tid som förflutit... Så vi är före detta, helt enkelt, vänner. Före detta vänner är förstås också ett slags vänner. Om man tänker efter.
Nu slutar jag.
Varma hälsningar.
Lasse
