Utamför och innanför kan vara faktabeskrivningar. Men lika gärna kan det stå för starka känslor. Sådana fick jag i mina tidiga tonår vid passage utanför folkparken Murgrönan utanför Skansport i Visby. Där inne spelade poporkestrar och ungdomar dansade och stod i. Sällan har jag känt mig så utanför...
I Visby metodistkyrka däremot var jag totalt innanför. Där tillhörde jag gruppen, där förstod jag det mesta av de sociala koderna och umgängesnormerna. Så fint att få höra till något uppbyggligt och socialt utvecklande samtidigt som den tillhörigheten utestängde mig från andra. Märkligt hur det är.
Unik är jag inte. Så diametralt inne- och uteslutande upplevde säkerligen mängder av människor sina olika sammanhang som innanförskap och som det numera kallas utanförskap. Nykterister och krogbesökare, vänster och höger, boende i olika områden, antagonistiska sportsupportrar etc.
Upplevelsen av att stå utanför sägs ibland idag vara den största rekryteringsgrunden till kriminella gäng som erbjuder gemenskap och tillhörighet. Fast den som tror att det ligger frihet i gängkulturen har inte tänkt vare sig klart eller rätt. Hårdare kultur finns knappast. Landets lagar ersätts av gängets normer med stenhårda sanktioner för den son inte följer "rekommendationerna" eller ordergivningen.
Om det stämmer att utanförskap ger grogrund för kriminalitet finns det anledning att fråga varför inte mer gjorts för att råda bot på särskilt ungdomars brist på tillhörighet till goda och kreativt positiva organisationer. Enkelt är det förstås inte. Men den som får ansvar och blir delaktig lär växa mer än den som frivilligt eller av tvång, social stigmatisering, står utanför...
