Vad Svenska kyrkans alla organisationsförändringarna kan komma att betyda på lång sikt verkar få ha ägnat en tanke. Det vore inte orimligt att tänka sig att nivåskillnader mellan gudstjänstliv och beslutfattare också ökar avståndet till vanligt folk. Om uttrycket tillåts. Tänk om sekulariseringen inte alls hindras av förändringarna. Utan påskyndas? Tänk om det vi förr vågade kallade avkristning inte stannar av, utan fortsätter öka? Jag fruktar att när man fjärmar den gudstjänstfirande församlingen från ett direkt inflytande över sina egna angelägenheter så skapar man samtidigt en ny och svåröverbryggbar förtroendeklyfta.
Kanske borde man redan idag säga: vad var det jag sa? Så är det sagt. Och man slipper tjata om det när konsekvenserna tvingar fram reträtter och återställare. All erfarenhet visar att storskalighet, särskilt när det handlar om att bygga gemenskaper, skapar avstånd.
En konsekvens av de förslag som remissomgångarna i kyrkan nu sägs välkomna är att allt färre beslutsfattare får allt mer att säga till om! Förslag i den riktningen har tidigare alltid brännmärkts som odemokratiska och mot folkkyrkotanken. Nu går det an. Hur kan det komma sig? Därför att det denna gång är rätt personer och grupper som föreslår.
Om allt mer läggs i samma beslutfattares händer behöver man ju inte längre tala om samarbete. Ordet lär få en ny innebörd. I framtiden kan man där storskaligheten slagit igenom bestämma hur det ska vara. Så får utförarna se till att det händer. Vilket visat sig vara mycket svårt. I många sammanhang. Att i den lokala situationen under där rådande villkor göra det man på avstånd bestämt.
