Varför är så många svenskar med i er kyrka om de inte vill vara med på gudstjänsten eller kan tro? Frågan brände till. Den avfyrades i ett samtal om religion, tro och sekularisering av någon som tillbringat några år i Sverige. Hur kan det komma sig?
Vad svarar man på sådant? Det är samma fråga jag och många med mig grubblar på. Hur kan det komma sig att det frågan vill undersöka verkligen är ett bekymmer? Så dök tanken upp att svaret kanske ligger fördolt i kyrkans historia. Ser man närmare på den finns det mycket att stå frågande inför. Åtminstone när man ser det så här långt efteråt i historiens backspegel. Tvånget och den hårda kyrkotukten är inget att yvas över. Inte heller underdånigheten inför en ofta orättfärdig och våldsamt girig överhet. Behandlingen av oliktänkande var förtryckande och utstötande.
Kanske var svaret på frågan att nutidens människor bär med sig omedvetna minnen i form av tradition att man SKA tillhöra Svenska kyrkan. Därför står många kvar trots allt färre levande relationer och verkligt meningsfulla band till kyrkans liv och lära. Samtidigt kan det uteblivna deltagandet, oviljan att fira gudstjänst, sina rötter i gudstjänsttvång och övervakning? Sådana tendenser har funnits in i vår tid.
Så finns det de som vill vara med, men som förstår att man inte vill ha dem där. Tecknen finns att de är kollade och särskilt påpassade. Mer än en gång har kollegor och kyrkliga ledare krävt att enskilda präster ska redovisa varför de inte deltar i kommunionen i vissa mässor. Tanken har varit att man ser avståendet som ett avståndstagande eller en demonstration. Jag kan inte tänka någon av dem jag känner som skulle använda mässan för att demonstrera eller protestera! Men man har haft ögonen på några präster för att kunna avslöja att dessa kollegor avstår att ta emot brödet och vinet på grund av celebrantens kön eller sexuella läggning. När kyrkliga förmän tänkt så har jag hisnat och protesterat. Tiden för tvångsdeltagande är över. Inte heller präster är skyldiga att redovisa för någon överordnad om de har avstått från att ta emot nattvardens gåvor på grund av virus, halsont eller om det haft något med nattvardssyn, förskräckelse över handhavandet av gåvorna eller om det haft med ämbetsfrågan att göra.
Ibland har ivriga jägare haft ögonen på kollegor och gjort en dygd av att notera när och om de tog emot eukaristins gåvor eller avstod. Allt för att sedan kunna anklaga dem. Som om det funnes ett tvång eller en plikt att jämt och samt delta i kommunionen. Man får rimligen utgå från att den som avstår har sina och goda skäl. Nattvardsövervakning hör inte till vår tid!
Men lika intresserat har man registrerat. vad som sagts. Om man råkat ligga åt det konservativa, läs klassiska, hållet. Om man varit omodern i sin bibeltolkning och sin etik och moral. Ty då aktiveras ryktesspridningen. Han eller hon är en SÅN DÄR! Håll koll. Se upp!
Kanske är detta också ett svar på frågan. Varför många är med men inte vill vara aktiva. Ständiga schismer och demonstrerad osämja. Övervakning och jakt på oliktänkande. Men även skrämsel. Man skräms bort därför att ämbetsfrågan pumpats upp till oigenkännlighet. Fortfarande kan det största politiska partiet, numera det nästan största, gå till val på att framställa den försvinnande lilla minoriteten som ett skrämmande stort problem. När det går att finna möjliga och godtagbara sätt att leva tillsammans i kyrkans tjänst. Det finns nämligen en överordnad mission, en kallelse och ett uppdrag som har prioritet. Något som har att göra med den utländske vännens fråga: Varför är så många svenskar med i er kyrka om de inte vill vara med på gudstjänsten eller kan tro? Uppdraget rör särskilt frågan om gudstjänst och tro. Att rent och klart förkunna evangelium och rätt förvalta sakramenten! Att gå ut, förkunna, döpa och lära!
Ingen gudstjänst, ingen tro?
