Han hälsar inte längre när man möter honom. Har han blivit
högfärdig? Har vi gjort något som gjort honom upprörd? Han är nog sådan innerst
inne, det visar sig nu. Bryr sig inte om sia medmänniskor.
Så har det låtit när människor kommenterat en välkänd person
som ofta syns på stadens gator. Ivrigt har jag försökt motsäga uppfattningarna
som börjar sprida sig. Jag råkar nämligen veta att han ser illa. Därför får man
faktiskt själv ta ett initiativ och hälsa. Ropar man hans namn så både hör och
ser han. Ja, ser och ser. Men då kan ha chansen att via hörseln och suddiga
skuggor sluta sig till vem han möter.
Men jag förstår också funderingarna. Mannen kör nämligen bil
som furie. Långa vägar, ofta och flitigt. Hans syn på håll är betydligt bättre,
även om det nog även där finns övrigt att önska. Hans bil är sällan bucklig.
Men det kan bero på at han skyndar sig att lämna in den till verkstaden när den
fått sig en törn. Märk väl att det bara sker när han parkerar. Då kan det bli
en decimeter för nära stolpar och betongklumpar.
Själv går jag numera med böjt huvud. Då kan folk inte tro
att man inte vill hälsa. Trodde jag. Men det hjälper inte. Jag har hört sägas
om mig själv att jag minsann sett bekanta och vänner och passerat dem med böjt
huvud för att slippa hälsa på dem! Som tur var finns det människor som inte blygs
utan tjoar till. Hallå där! Hej på dig, Lasse! Vilket ger mig en möjlighet att
räta på knoppen och försöka upptäcka vem av de suddiga skuggfigurerna som sagt
något. Starren har nämligen slagit till. Först som tillfälliga störningar där
det blev svårt att läsa skyltar. Sedan var det som en bomullstuss hade parkerat
mitt över ena ögat.
Doktorerna sa lakoniskt: se igenom! Man vänjer sig. Och till
en början gick det ganska bra. Det skarpa ögat kompenserade dimman. Men nu får
jag kisa ordentligt. Som på bio häromdagen. Undertexterna blev svårforcerade.
Som vore texten skriven på kyrilliska. Vackert men otydligt. Som tur var
talades det engelska på vita duken. Eller snarare i högtalarna. Själva duken
teg som brukligt. Men endera dagen får man nog filmdukar som också är
högtalare.
Nu finns det andra synfel i samtiden. Bekanta i det stora
landet i väster ser en ljusets gestalt där jag ser en narcissistisk person med paranoida
drag. Hans bufflighet beror nog också på att han har ett märkligt synfel som tycks vända världen upp och ner, ut och in och bak och fram. Så är han en sådan som stänger gränser och bygger murar och tycker pressen ska tiga. Och
är besatt av antalet personer som står på vissa gräsmattor. Ett sådant synfel
är förmodligen svårare att rätta till än min enkla gråstarr. Inte ens dagliga
påminnelser om hur illa det står till verkar hjälpa. Det är då jag undrar hur
det ska gå…
