Förra bloggposten. Diskuterade regleringen av pastorats och församlingars tillgångar vid förändring och upplösning. Mycket tydligt framgår av kap 37 i kyrkoordningen att pastorat kan upplösas av stiftsstyrelsen efter utredning och samtal med berörda parter. Lika klart framgår att några sådana upplösningar inte är möjliga på initiativ av en enskild församling. Hindren som ska passeras för en sådan upplösning är oöverstigliga. Både pastorat och stiftsstyrelse bör önska och vilja en sådan förändring. Vilket är utopiskt.
Någon initiativrätt för församlingar som känner sig förfördelade eller illa behandlade finns inte. Förändringarna ska så att säga komma uppifrån organisationen. Hur troligt det är att en stiftsstyrelse ska ta på sig jobbet med att utreda och sedan upplösa ett pastorat för att en eller ett par församlingar upplever pastorat som orimligt - det är i princip otänkbart.
I dessa tider när församlingarna blir färre och färre samt större och större förlorar begreppet församling, som en gemenskapens plats där man samlas kring ordet och sakramenten och enskilda tar ansvar, alltmer av sin forna betydelse och relevans. Före går storskalighet, tänkt rationell organisation och ekonomiska bedömningar. Illa anser jag.
