Bloggen stillsam har varit
igång i 11 år. En hel del av det som kan vaskas fram ur denna flod av ord och
meningar kunde ha stannat i skrivbordslådan. Men det finns annat som har
relevans och bärighet på sådant som hänt inom Svenska kyrkan under denna tid.
Med den trosvisses envishet har jag skrivit inlägg om den kyrka jag tillhör oh
har tjänat som präst i många år. Särskilt har jag nagelfarit partipolitiken i
kyrkan och då försökt vinnlägga mig om att ge rimliga skäl för min kritiska
hållning. Flera av artiklarna andas irritation, ilska, vanmakt och kan
undantagsvis även ha blivit raljerande och vassa.
Det har också hänt att jag
ensam eller i samarbete med andra fått artiklar publicerade i dagspressen om
sådana ämnen. Några erfarenhet står fram som särskilt kraftfulla. De skulle kunna
föranleda att man omprövar hur ett opinionsbildande arbete bör gå till.
De flesta artiklarna passerar
utan minsta lilla reaktion. Det kan ha att göra med att bloggen stillsam är
obetydlig och enbart sparsamt läst. Men förmodligen beror det i ännu högra grad
på att de som kunde och borde reagera och ge sina skäl för en annan hållning
inte tar invändningarna och kritiken på allvar. Slutsatsen blir att det i
kyrkans sammanhang är meningslöst att argumentera i olika frågor eftersom det
enda bemötandet som är konstant är ointresset och tystnaden. Först om
argumenten når kyrkomötets talarstol eller förs fram av betydande och
inflytelserika grupper och/eller personer kan det bli intressant för dem som
har mest makt och inflytande i kyrkan att reagera.
Frågan om storpastoraten,
hanteringen av kyrkohandboken och frågan om partipolitiken i kyrkan är exempel
på sådana frågor där denna många delar erfarenheten av att inte blivit lyssnade
till eller fått ett anständigt bemötande.
Det är då man förstår att
talet om mångfald, om allas lika värde och om att alla ska med, är övertalande slagord mer än något
man visar i praktisk handling. Inte ens den Gyllene regeln verkar tillämpas av
dem som är vana att bli hörda men som oftast nöjer sig med formella remisser
för att samla in vad andra instanser och organ inom kyrkan kan tycka och anse. Så
blir också samtalet, även det teologiska, satt på undantag och reserverat för
dem som har säte och stämma i beslutsförsamlingarna eller kan åka på möten och
konferenser.
Skälen som talar mot de sekulära
partiernas maktställning inom Svenska kyrkan
faller därför ohörda och betydelselösa till marken. Den som har en dedicerad
uppfattning lyssnar inte till andras argument. Tvärtom befäster de kritiska
argumenten den redan intagna hållning som till exempel att partierna är
garanter för demokrati i kyrkan. Den som tänker efter kan dra slutsatser
utifrån tillhörigheten till kyrkan och till de berörda partierna (S, C och SD).
När det inom ett trossamfund
blir så att de som har mest makt inte deltar i ett samtal utan nöjer sig med
det som händer och sägs i beslutsförsamlingarna blir en bekräftelse på att den ”repressiva
toleransen” råder. Om jag tolkar vad det betyder så gäller följande: Säg vad ni
vill på olika forum. Vi har inte tid eller ork att bry oss om det. Vi tar
debatten där den hör hemma – i beslutsförsamlingarna.
Det vore oklokt att bara
skylla på beslutsfattare inom kyrkan. Det finns en riks att även de kritiska inte tar andras argument på allvar, utan enbart befäster sig i sitt motstånd. En fara som är mindre om man inte själv sitter på maktens taburetter.
Viktigare är påminnelsen om att varje röst ska kunna höras. Vanligt kyrkfolk (i brist på andra goda termer) har faktiskt ett eget
ansvar. Om de tiger still och aldrig vill eller våga säga sin mening av rädsla
för att stöta sig med de inflytelserika så händer ingenting. Hade inte Luthers
uppgörelser med skolastik och avlat spritt sig bland folket hade nog
reformationen låtit vänta på sig. Det krävs civilkurage och engagemang i en
kyrka för att den ska klara trycket från tidsandan och trendkasten. Svenska
kyrkan är i mycket en spegel av det sekulära samhället när den borde vara salt
och ljus.
Över historiska
gränsdragningar och motsättningar borde samtal och diskussion komma till stånd.
Det går inte an att enbart odla sin grupps eller organisations egenart. Inte
heller att bara argumentera enskilt som solitär. Det är då kyrkans katolicitet
är i fara. Det nuvarande mönstret av nedtystande och tigande måste brytas så
att sekulära krafter inte blir de som styr och formar den kristna kyrkans tro,
lära och bekännelse!
