Mitt i glädjen över en genomförd påsk med mycket folk på besök, bland annat gäster från USA, nås vi av ett totalt oväntat dödsbud. En nära släkting har hittats död. Allt stannar upp. Vi vill inte tro att det som sägs är sant. Men den som säger det vet. Finns ingen anledning att egentligen betvivla budskapet. Det är bara det att vi inte vill att det ska vara sant! Det får inte vara sant. Och det ska absolut inte vara så. Det får inte stämma, tänker vi när tårarna fyller våra ögon och får dem att svämma över.
Nog går det att sansa sig en stund och inte känna djupet av saknaden och förlusten. Men strax påminns vi. Kanske ska någon få beskedet och allt väller över oss. Orden vill inte komma ut utan blir sorgkantade och snyftas fram, tårfyllda. Förstå kan vi inte. För det är obegripligt. Förtvivlan och sorg.
Som en blixt från en klar himmel. Bilden stämmer. Beskedet går som eld genom kroppen. Nej, nej, nej, tänker vi. Svagt ekar ord som kan lindra och trösta. Så älskade Gud världen... han älskar den till sig. Även vår döda vän!
