Fallenhet och förmåga kan redan i en syskonskara skilja sig
drastiskt åt. Min äldre bror utvecklade fantastiska förmågor för teknik och
elektronik. Han kunde redan i tonåren bygga apparater som ingen tidigare tänkt
ut och laga radarutrustning. Men så blev området också hans yrkesval.
Min yngre bror blev musikant, målare, fotograf och vägrade
ge upp. Så han utbildade sig till socionom. Själv blev jag en bokslukare som
gillade sol och värme, men utvecklade bland annat genom läsintresset ett sinne
för att se svagheter och brister i karaktärsskildring, miljö eller story. Det
ledde till teologin och prästämbetet. Gemensamt för oss tre var rött hår,
fräknar och viss livlighet. Som gått över med åren.
Kvar hos mig finna en dragning åt att snabbt fånga brister i
ett resonemang (utom i mina egna förstås). Därför har jag genom åren haft svårt
för omorganiseringar där man redan från början kunnat upptäcka stora risker och
oönskade konsekvenser. I sådana uppgifter var det lätt att bli den som gick mot
strömmen. Tjurskalligt och envist, skulle somliga komma att säga.
Det finns en risk att det kritiska sinnelaget blir till
allmän gnällighet, vilket också ibland med rätta påpekas. Men all kyrkokritik
kan inte förklaras som utslag av gnällighet och ett missnöjt avståndstagande.
Det finns utvecklingslinjer och tendenser som behöver nagelfaras och diskuteras
för kyrkans egen skull. Den kyrkliga diskussionen om framtiden tycks mig
avskild från den kyrkliga vardagen och förs dessutom i de beslutande kretsarna.
Någon stor delaktighet är svår att finna. Tvärtom är det oförsonligt tyst i
församlingarna om Svenska kyrkans inriktning och form. Tanken att om en lem
lider så lider hela kyrkan har aldrig fått fäste i vår kyrkoprovins annat än
som en övertalande devis för internationellt engagemang.
Det finns hos alla kritiker utan undantag en utgångspunkt,
en grundhållning, ett för, som resulterar i ett ifrågasättande, ett mot. Men
erkännas ska att det är lätt att se och höra det jag, och andra med mig, är
emot och möjligen svårare att se allt det jag (vi) är för, omfattar och tror
på. Det är upplagt för påståenden om ständigt missnöje och konservativt avståndstagande.
Men med ärlighet i argumentationen kan man inte koka ner kritiken till någon
reaktiv och automatisk reflex av negativt avvisande.
Några av de fenomen som kräver öppenhet och manar till förändring kan avslutningsvis
noteras:
Viljan att utdefiniera och stöta bort kyrkliga grupper och minoriteter
som inte anses vara tillräckligt moderna eller progressiva.
En pågående marginalisering av församlingarna till förmån för
storpastorat och rikskyrka.
En stadig kräftgång vad gäller deltagande i kyrkans
gudstjänster och det successiva utmönstrandet av högmässan som Svenska kyrkans
församlingars huvudgudstjänst.
Ett handboksarbete som redan förlorat allmän trovärdighet
genom alla turer och brist på transparens.
Direktval till olika nivåer som klippt av den representativitet som bör finnas i en kristen kyrka och som faktiskt marginaliserat församlingarna.
För att bara nämna några...
