Förmågan att upptäcka brister

Fallenhet och förmåga kan redan i en syskonskara skilja sig drastiskt åt. Min äldre bror utvecklade fantastiska förmågor för teknik och elektronik. Han kunde redan i tonåren bygga apparater som ingen tidigare tänkt ut och laga radarutrustning. Men så blev området också hans yrkesval.

Min yngre bror blev musikant, målare, fotograf och vägrade ge upp. Så han utbildade sig till socionom. Själv blev jag en bokslukare som gillade sol och värme, men utvecklade bland annat genom läsintresset ett sinne för att se svagheter och brister i karaktärsskildring, miljö eller story. Det ledde till teologin och prästämbetet. Gemensamt för oss tre var rött hår, fräknar och viss livlighet. Som gått över med åren.

Kvar hos mig finna en dragning åt att snabbt fånga brister i ett resonemang (utom i mina egna förstås). Därför har jag genom åren haft svårt för omorganiseringar där man redan från början kunnat upptäcka stora risker och oönskade konsekvenser. I sådana uppgifter var det lätt att bli den som gick mot strömmen. Tjurskalligt och envist, skulle somliga komma att säga.

Det finns en risk att det kritiska sinnelaget blir till allmän gnällighet, vilket också ibland med rätta påpekas. Men all kyrkokritik kan inte förklaras som utslag av gnällighet och ett missnöjt avståndstagande. Det finns utvecklingslinjer och tendenser som behöver nagelfaras och diskuteras för kyrkans egen skull. Den kyrkliga diskussionen om framtiden tycks mig avskild från den kyrkliga vardagen och förs dessutom i de beslutande kretsarna. Någon stor delaktighet är svår att finna. Tvärtom är det oförsonligt tyst i församlingarna om Svenska kyrkans inriktning och form. Tanken att om en lem lider så lider hela kyrkan har aldrig fått fäste i vår kyrkoprovins annat än som en övertalande devis för internationellt engagemang.

Det finns hos alla kritiker utan undantag en utgångspunkt, en grundhållning, ett för, som resulterar i ett ifrågasättande, ett mot. Men erkännas ska att det är lätt att se och höra det jag, och andra med mig, är emot och möjligen svårare att se allt det jag (vi) är för, omfattar och tror på. Det är upplagt för påståenden om ständigt missnöje och konservativt avståndstagande. Men med ärlighet i argumentationen kan man inte koka ner kritiken till någon reaktiv och automatisk reflex av negativt avvisande.

Några av de fenomen som kräver öppenhet och manar till förändring kan avslutningsvis noteras:

Viljan att utdefiniera och stöta bort kyrkliga grupper och minoriteter som inte anses vara tillräckligt moderna eller progressiva.

En pågående marginalisering av församlingarna till förmån för storpastorat och rikskyrka.

En stadig kräftgång vad gäller deltagande i kyrkans gudstjänster och det successiva utmönstrandet av högmässan som Svenska kyrkans församlingars huvudgudstjänst.

Ett handboksarbete som redan förlorat allmän trovärdighet genom alla turer och brist på transparens.

Direktval till olika nivåer som klippt av den representativitet som bör finnas i en kristen kyrka och som faktiskt marginaliserat församlingarna. 

För att bara nämna några...