Nästa kyrkoval äger rum i september. Redan nu arbetar de politiska partierna (och andra nomineringsgrupper) med program och valmanifest. Varje nytt kyrkoval erbjuder nya möjligheter att markera hur man vill att Svenska kyrkan ska styras. Den som vill att politiska partier ska styra ett trossamfunds gudstjänstliv (t ex genom att fatta beslut om Svenska kyrkans kyrkohandbok) ska naturligtvis rösta enligt sitt samvete. De som vill ha en annan ordning har för sin del inte råd att sitta med armarna i kors! Då gäller det att ge stöd åt alternativ som inte är partipolitiska.
De politiska partier som ställer upp i kyrkovalet med sitt partinamn bör alltid få frågan om det aktuella partiet bara gillar kristendomen just i kyrkans sammanhang? Eller är partiet i själva verket religiöst neutralt? Därefter bör man använda sig av kontrollfrågan: när gjorde partiets kyrkopolitiska representanter, t ex kyrkomötesledamöterna, senast en framstöt i sitt parti för att barn skulle döpas, ungdomar konfirmeras eller högmässan firas? Har det någonsin hänt? Ska verkligen partiorganisationerna som är religiöst neutrala bestämma i kyrkan?
Ledarskribenter av olika politiska kulörer har börjat inse det otidsenliga i en politisk styrning av en kyrka. Sådan politisk kontroll kunde man möjligen ägna sig åt i totalitära stater. Men i ett modernt och demokratiskt samhälle bör partipolitik och kyrka hållas åtskilda! Partiföreträdare bagatelliserar alltid denna koppling och försöker hävda att partierna ger demokratisk legitimitet åt kyrkan. Ska politiska partier, som i förhållande till kyrkan är ofattbart små och därtill med minskande medlemstal, de som i alla fall fortsätter att framställa sig som demokratins garanter, verkligen bestämma i kyrkan?
Vid kyrkovalet i september 2013 kan denna utveckling faktiskt brytas. Då kommer i alla fall jag att lägga min röst för att kristen tro och kyrka inte ska styras från de politiska partihögkvarteren.
