Den trägne odlaren - en fantasi som landar

Borrar mig långsamt ner genom högen av reaböcker. Har just avslutat John le Carrés Den trägne odlaren (Bonnier Pocket). Han fick sitt stora genombrott med romanen Spionen som kom in från kylan. Denna roman är en ordrik och flödande berättelse som huvudsakligen utspelar sig i Kenya och Nairobi. En brittisk diplomat, Justin Quayle, är huvudperson. Hans hustru, Tessa Quayle, har försvunnit och återfinns tidigt i romanen mördad.

Tessa är en modig idealist i kamp mot en övermäktig läkemedelsjätte vars TBC-medicin, Dypraxa, inte håller måttet. Den är inte färdigtestad och har i förtid lanserats i Afrika och kostar fattiga afrikaner deras liv.

Justin Quayle har som stillsam och blomodlande äldre diplomat låtit sin betydligt yngre hustru hållas med sina intressen. Hon har kartlagt medicinens skadeverkningar tillsammans med en afrikansk läkare Bluhm som allmänt betraktas som hennes älskare.

Polisundersökningen blir hård och ambassadens personal bidrar, liksom personer på Utrikesdepartementet i London, till mörkläggningen av vad som skett. Sedan nystas historien upp med genréöverskridande ingredienser. Justin Quayle ger sig på jakt. Läsaren förflyttas mellan spionromanen, thrillern och actionäventyret.

Vinningslystnaden styr människor så starkt att allt vad medmänsklighet och moral ställs åt sidan. Boken har filmatiserats . The Constant Gardener har väckt uppmärksamhet.

Läkemedelsindustrins totala kontroll över sin personal blir tydlig när några som vill följa sina samveten förföljs och misstänkliggörs. Sjukdomsbekämpningen i Afrika framställs som en cynisk marknad. Man undrar hur Afrikas fattiga länder ska kunna ge folket de läkemedel som behövs. Till exempel i kampen mot Hiv och AIDS.

Läsvärt om än i vissa partier rörigt i överkant. Boken är aktuell och starkt ifrågasättande till multinationella medicinjättars affärer och metoder. Visserligen är det ingen dokumentär skildring utan en alltigenom fabulerad och uppdiktad historia. Det värsta är väl att trots det verkar inte allt alltigenom otroligt...

Andra bloggar om: Den trägne odlaren, The Constant Gardener, John le Carré, Film, Medicin, Läkemedelsindustrin

Religionsfrihet och frihet från religion

Morgan Johansson, tidigare minister och numera medlem i ledningen för Humanisterna, svarade i Svenska Dagbladet på Bitte Assarmos artikel om religions- och kristofobi i Sverige. Morgan Johansson skriver att han har ”kritiserat både kristen och muslimsk fundamentalism” och att han ”varnat för att använda religiösa argument i en politisk debatt”. Han tycker att religion och politik ska hållas isär.

Varför just argument med en religiös klangbotten är otjänliga i politiken klargör Morgan Johansson inte. Det är väl en bedömningsfråga om han gjort plumpa uttalanden. Han har varit mycket svepande i sitt sätt att klumpa ihop religion med fundamentalism.

Att Morgan Johansson vill värna hiv- och aidsdrabbade och förhindra illegala aborter är legitimt. I det har han sällskap av många troende och religiösa personer (även katoliker) som också anser att de kristna kyrkorna måste möta och ta tag i dessa stora problem. Och göra det med öppna ögon och utan sina standardsvar.

I SvD 20/4 2005 skrev Morgan Johansson: Ett är emellertid säkert: under Johannes Paulus II:s tid har katolska kyrkan stärkt sin ställning politiskt, och vi kan konstatera att religionens ökande politiska betydelse snarare är en trend än ett isolerat fenomen. Jag menar att vi därmed ser ett bakslag för vetenskap och förnuftstro. Det är i sin förlängning mycket farligt för demokratin. När religionen breder ut sig i politiken omöjliggörs all logisk diskussion. Religiösa grundsatser kan aldrig analyseras rationellt, de bara finns där som axiom och låser all diskussion. Möjligheterna att kompromissa försvåras kraftigt.

Att religion axiomatiskt skulle stå emot vetenskap och förnuft är lika ohistoriskt som dumt. Under många sekler har kyrkan innehållit inskränkthet men även insikt och kunskap, Där har vetenskapen närts och utvecklats med hjälp av rationellt tänkande och förnuft. Att religion och logik skulle stå i strid med varandra är en annan förutfattad mening. Om detta har Anders Piltz initierat och klokt skrivit i Sydsvenska Dagbladet.

I Humanisten No 3 2005 skrev Morgan Johansson att En del föräldrar väljer idag att placera sina barn i friskolor för att de ska få sådan fostran att de inte kommer att få höra att religiösa skapelseberättelser strider mot vetenskapliga rön, för att de i undervisningen inte ska behöva få höra om andra religioner – i varje fall inte objektivt beskrivna – och för att de inte ska behöva träffa barn med annan religiös bakgrund. För mig handlar detta om målkonflikt mellan å den ena sidan föräldrarnas rätt att utifrån egna religiösa överväganden välja skola för sina barn och å den andra sidan barnets rätt till allsidig och objektiv undervisning. I denna konflikt står jag på barnets sida.

Hans beskrivning av föräldrars motiv är inte representativa. Och att friskolor där kyrkor eller religion finns som drivande per definition skulle stå emot barnets intresse av en allsidig undervisning var och är en inskränkt kritik. Gjorde Skolverket inte sitt jobb?

I ett val mellan Göran Skytte och Bitte Assarmo å ena sidan och Morgan Johansson å den andra står allt fler nära de förstnämnda. Deras sätt att värna religionsfriheten är betydligt mera tolerant än Morgan Johanssons.

Andra bloggar om: Morgan Johansson, Göran Skytte, Bitte Assarmo, Kristofobi, Religion, Friskola, Anders Piltz