East is east

Långfilmskvoten för december är redan uppfylld. Och helgerna ligger fortfarande framför. Tänk om man varit förutseende nog att föra bok över alla filmer man sett. Minnet är ju inte pålitligt och en och annan film har man sett trots att titel och skådespelare för tillfället trillat ur minnet. Det som en gång var underhållande kan idag te sig omöjlig att dra på mun åt. Och annat har jag vuxit i och njuter storligen åt vid förnyad bekantskap. Som några av Fellinis filmer vars burleskerier och geniala betraktelser bara blivit bättre med åren (i takt med egen mognad).

Men sevärda filmer finns det många andra som gjort. De som inte sett Damien O´Donnells
East is east (1999) borde genast göra det. En uthyrare skriver: George är en stolt pakistanier som är gift med den engelska kvinnan Ella. Hon har skänkt honom sex pojkar och en flicka. Familjen driver en liten Fish & Chips-butik i Manchester. Lyckan borde vara total om det inte vore för det lilla faktum att pappa George vill att barnen skall fostras i den pakistanska kulturen, något som de värjer sig emot med all kraft.

En film med känsla om kulturella spänningar i en engelsk familj. Pappan försöker leva upp till rollen som patriark och god muslim. East i east är rolig, vemodigt och samtida med brådmogna ungdomar och uppror. Sevärd och tankeväckande om den desperation och vanmakt som uppstår när verkligheten inte längre stämmer med det man lärt sig, det man kan och vet. Kan utgöra underlag för samtal om värden och värderingar i ett mångkulturellt samhälle. Samme regissörs Heartlands är en rörande liten "roadmovie" om en man som försöker vinna tillbaka sin fru.

Love´s brother (2004) är en annan välkomponerad film som jag såg häromdagen om några italienska bröder i Australien. Angelo den äldste har svårt att hitta en fästmö och skriver till Italien för att få en flickvän. Det är bara det att han skickar fotot på sin yngre bror. Och flickan i Italien gifter sig med Angelo i ett Mariage by proxy, ett äktenskap där den ena parten inte är fysiskt närvarande. Ett historiskt fenomen sammanhängande bland annat med emigration. Jan Sardi har regisserat.

För övrigt anser jag att teater är en diskriminerad konstform i televisionen. Vem minns inte The Life and Adventures of Nicholas Nickelby som spelades av The Royal Shakespeare Company i en otrolig uppsättning 1982. En föreställning man aldrig glömmer... Så fick den flera utmärkelser (Tony, Emmy)

Minnets stigar går över kyrkogården

Landets kyrkogårdar har hamnat i fokus tack vara en sorglig händelse i Vännäs. Den uppmärksammades i Uppdrag granskning och därefter blev det fart på andarna. Det kan finnas anledning att erinra om att kyrkogårdar är ett lokalhistoriskt arkiv. En god bok som kan berätta om landets kyrkogårdar är följande:

Hans Hammarskiöld, Anita Theorell, Per Wästberg Minnets stigar, en resa bland svenska kyrkogårdar Bokförlaget Max Ström, 2001 535 s

Tacksammare uppgift än att besöka och beskriva svenska kyrkogårdar är svår att finna. I Sverige är de dödas vilorum inte bara välskötta. De är minutiöst omhuldade och ofta vackert belägna. Och de speglar svenskt samhällsliv med dess ekonomiska och sociala klyftor. Kyrkogårdarna är också med sina minnestenar och inskrifter i sig ett epitafium över konst, smak och snille. Mångfald och skönhet samspelar alltså från norr till söder vilket också är den riktning som fått strukturera materialet.

Författarna speglar inte bara överheten, de kända statsmännen och kulturpersonerna. Här gives ord även åt namnlösa och bortglömda. Även om vi är lika i döden präglas kyrkogårdar och gravplatserna i hög grad av den status och det välstånd som så kan skilja under levnaden. Men ett mer jämlikt begravningsskick sätter efterhand sina spår.

Att en så omfattande och vacker presentation av svenska kyrkogårdar alls kommer av trycket är något av en gåta. Intresset för kyrkogårdar som miljö och fascination över det mänskliga arkiv kyrkogårdarna utgör verkar visserligen växa - men ger det en tillräcklig efterfrågan? Det utbredda historiska intresset och en tilltagande uppskattning för särpräglade miljöer spelar förstås in. Att boken belönats med Augustpriset för bästa fackbok 2001 är ett kvitto på att ämnet är alldeles rätt.

Bildmaterialet är påkostat och rikt men det är ibland svårt att finna eventuell bild av aktuell plats. När texten fängslande beskriver Ida Mattons monument på Gävle gamla kyrkogård som utsökt minnesgärd och Nathan Söderbloms favoritskulptur letar man dessvärre förgäves eftersom fotografen för sin del har fångat Alice Nordins sörjande ängel.

Bokens kyrkogårdsbeskrivningar är oftast summariska och kan inte fungera som ciceron vid egna kyrkogårdsvandringar. Och texten är sina poetiska kvalitéer till trots så rapsodisk och präglad av det omedelbart uppfattade att man alltför sällan får del av det där lilla extra som man skulle vilja veta. De gånger författarna valt att fördjupa sin beskrivning av ett enskilt människoöde blir det engagerande. Berättelsen om Malte Stierngranath och hans pyramid i smålandsskogarna är obetalbar. En grav i Vänge på Gotland väcker historien om Selma Rosenberg till liv. Det är tragiskt och sorgligt och hon brer till sist, dignande trött och i väntan på tåget till Etelhem sin sjal på banvallen och somnar in för gott.

De konstsmidda korsen i Ekshärad, flerarmiga med fina löv, tillhör det välkända som tagits med. Urmakare Tinglöfs gravkors är magnifikt i sin folklighet. I Eda kan man spåra glasbruket på kyrkogården genom att på somliga gravar finna över 80 år gamla glaskulor som ”verkar sköra som en karaff med en dryck regnvatten eller en lykta där solen stänker och gnistrar…Ljuset kränger och dansar i glaset, vilar ändå instängt därinne”.

Många gripande öden ryms på våra kyrkogårdar. På den judiska gravplatsen i Karlstad vilar ett femtontal kvinnor som utsvultna och tuberkulösa kom med Folke Bernadottes vita bussar. Och den Engelska kyrkogården på Fårö har en bakgrund i Krimkriget. Många dog när koleran kom till ön med ett av de allierade uppbringat ryskt fartyg. Åtskilliga liknande händelser återges i Minnets stigar. En bok god att läsa, fin att ha.

Utgången handbok för ett lyckligt hem

Nu inför julens bokliga klappar har handlarnas lager av handböcker fyllts på. De praktiska handledningarna utgör en en särskild konstform. Enbart titlarna är som små mästerverk: 1000 vägar till perfekt golf (en guide för handskfacket i bilen!), Smarta hemhjälpen - goda råd för hus och hem (Vad gör man när såsen skär sig, när barnen kletat in tuggummi i håret eller när det verkligen brinner i knutarna?), Astrala resor ut ur kroppen (en bok med råd för hur man steg för steg kan få själen att tillfälligt lämna kroppen). Det finns tydligen råd för allt! Själv funderar jag på att författa: Vattna din krukväxt, Kalkyprogrammet leva loppan och Underbart är kort - ABC för gräsklippare...

Handböcker i kärlek har länge varit populära. Malou von Sivers har skrivit en: Konsten att hålla ihop, en handbok i kärlek. Och Kristoffer Lind har författat en annan: Kärlek - handbok för älskande och andra drabbade. I min egen bokhylla upptäckte jag för länge sedan en liten guldgruva i samma genré. Boken Ett lyckligt hem och dess grundläggning gavs ut, älskande till stöd och råd, redan 1905. Läst idag förstår man att allt inte riktigt är som det varit.

Kvinnorna varnas: "Vakta dig för flyktiga ungersvenner...En god bondgosse eller en rask arbetare uppväger alla odugliga sprätthökar tillsammans. En modejunker med guldkedja på bröstet, käpp i handen, en fin cigarr i mun...samt en hjärna, tom på förstånd men full av inbillning, är icke skickad att åstadkomma välstånd i hemmet eller att vara en god moders rådgifvare eller att jollra och sällskapa med de små." Råden har haft avsedd verkan. Snart är det bara i kyrkan män bär guldkedja på bröstet.

"Om du finner en man som umgås med ärbara, moraliska och religiösa personer, så har du anledning tro, att han älskar det som är sant, skönt och godt...om han sällskapar med dåliga, lättjefulla, gudlösa kamrater, som besöka teatrar, krogar och värdshus, så sky honom såsom en smittosam pest." Det verkliga hotet var naturligtvis social misär orsakad av utsväveri. Men inte ens då var världen så grovt uppdelad i goda och onda annat än för de mycket enkelspåriga.

Handboken låter ana en kritik mot männens känslomässiga förtvining: "Somliga män äro så styfva, kalla och bittra, som om de voro vuxna på den norra sidan av ett vildt äppelträd. De tala knappt ett vänligt ord till sin hustru, långt mindre gifva de henne en kyss, åtminstone förflyta flera dagar mellan hvarje gång." Är det redan här det nya mjuka mansidealet förebådas? Mysmannens velourprägel förutspådd?

En enkel praktisk hjälpreda kunde redan för 100 år sedan vägleda männen till uppror mot den gamle Adam, mot den vildvuxne äppelträdsmannen. Den som har tur hittar kanske till jul en bok med samma härliga formuleringsiver? En handbok med handfasta och rediga praktiska råd för det vardagliga livet.

Andra bloggar om: Malou von Sivers, Kristoffer Lind, Handböcker, Kärlek, Ett lyckligt hem

Ateism med illusioner

Ateismen har blivit en rörelse av läsare. Så får man förstå det bokflöde som propagerar Guds obefintlighet och religionens fördärvliga inverkan på människornas sinnen. Några enstaka och ganska lågmälda genmälen från kristet håll kan också märkas. Richard Dawkins omfattande volym The God Delusion (Bantam Press 2006), på svenska Illusionen om Gud, har fått ett genmäle i Alister McGraths och Joanna Collicutt McGraths Ateismens illusioner (Libris, 2007). Bokförlaget tillhandahåller också ett diskussions och samtalsunderlag.

De lyfter redan i sin inledning fram frågan hur det kan komma sig att man måste skriva en 400-sidor lång bok om att Gud är en villfarelse och inte finns. De ateistiska författarna är uttalade anhängare till evolutionen som förmodas göra rent hus med det icke-livskraftiga. Religionen som är myt och fiktion borde ha försvunnit för länge sedan.

Alister McGrath var en gång själv ateist och doktorerade i molekylär biofysik men blev kristen och fördjupade sig i teologin. Hans fråga är hur Dawkins och han kunde utvecklas åt så olika håll. ”En möjlighet skulle kunna vara att jag, eftersom jag tror på Gud, är rubbad, vilseförd, bedragen och bedräglig, att mina förståndsgåvor har förvanskats i och med att de har kidnappats av ett smittsamt, elakartat gudsvirus. Eller att jag tror på Gud just för att jag är rubbad… Jag är rädd att dessa båda möjligheter är summan av det svar jag hittar i Illusionen om Gud.”

Som en rimlig motbild till Dawkins lyfter han fram en mycket känd vetenskapsman, Stephen Jay Gould, han dog i cancer 2002, som ett exempel på en ateist som menade att naturvetenskapen går att förena såväl med ateism som med konventionell religiös tro. Gould avfärdade som nonsens föreställningarna om att de troende är idioter.

Mc Grath finner det märkligt att ateismen omhuldar sin övertygelse om att ha rätt med samma kategoriska övertygelse som de fundamentalistiska kristna vilka inte tål att deras hållning skärskådas eller kritiseras (s19). Därtill framställs religionen genomgående karikerad och på värsta tänkbara sätt.

I Ateismens illusioner går författarna mycket kortfattat igenom Dawkins resonemang på några avgörande punkter. Har vetenskapen några begränsningar undrar McGraths. Dawkins har en övertro på vetenskapens räckvidd – det man inte vet nu får vi så småningom veta. Det finns inga vetenskapens ”luckor” där Gud kan gömma sig. Ur kristen synvinkel är det en bedräglig tröst att finna hål i vetandet och där försöka smyga in Gud. Den dagen Gudsluckorna täpps till skjuter man också en hel del människors tro i sank eftersom den hängts på skakiga krokar.

Vetenskapliga teorier kan inte sägas ”förklara världen” anser McGraths. Vetenskapen kan idag möjligen förklara de fenomen som kan iakttas i världen. Det finns dessutom frågor som ligger utanför vetenskapens räckvidd. Till exempel den om det finns ett syfte med naturen. En icke-fråga enligt Dawkins. Men fler meningsfrågor om plats och ändamål med vår tillvaro och våra liv bär vi med oss. Varför är vi här? Vilken är livets mening?

Religionens upphörande kan inte göra slut på våld eller diskriminering, påpekar McGraths. Det är naivt och troskyldigt att hävda något sådant. Man måste ta hänsyn till hur värderingar skapas och människor skaffar sig normer, hur de får sin omgivning att bli begriplig. Om inte religionens fanns som levande idé och tradition skulle självfallet andra sociala markörer stiga upp och fram som bärare av värderingar och normer.

Ska man läsa McGraths bok bör man nog läsa Dawkins och vice versa. Ateismens illusioner är en tänkvärd liten skrift. Ganska lågmält, klarsynt och balanserat uppnår den sitt syfte: att vederlägga Dawkins betydligt mer obalanserade förkunnelse mot Gud, religion och tro.

Andra bloggar om: Tro, Vetenskap, Ateism, Richard Dawkins, Alister McGrath

Religion som neuros och ideologisk soppa

Michel Onfray, känd fransk folkbildare och filosof (f 1959) har skrivit En hedonists dagbok och Handbok för ateister (2006 på svenska, Nya Doxa) . Boken har fått många recensioner som man kan hitta på nätet: Ateism.se, Sydvsenskan, Arena, Corren.se

Onfray är en kämpande ateist, aktiv i kampen mot religion och gudstro. Dessa står i vägen för ett gott och sant mänskligt liv. Religionerna är förtryckande system.

Hans handbok för ateister börjar poetiskt och skönlitterärt – med viss inkänning och betoning av att han inte någonsin och ingenstans föraktat den som trodde på andar eller en odödlig själ, på gudomlig inspiration, änglarnas närvaro, bönens kraft, ritualens effekter osv.…men överallt har han noterat hur mycket människan fabulerar för att slippa se världen som den är.

Snart övergår boken till ett generalangrepp just på Judendom, kristendom och islam. Om de troende och deras religion använder han begrepp som: Naiv enfald, andlig misär, neuroser, psykoser, perversioner mental patologi, mental epidemi, obskurantism, fiktioner, neuros, magiskt tänkande, fabler, fiktion och fabrikation, underkastelse under oförnuftet, ideologisk soppa.

Som angrepp blir det mer löjeväckande än seriöst. Till slut söker man efter psykologiska förklaringar till dessa tillmälen. Och förmodligen är det just där man hittar förklaringen. I hans personliga och tidiga negativa och skrämmande upplevelser av religion och tro.

Men religion kan ha ett annat syfte. Han skriver att: De översinnliga världarna framstår plötsligt som ett slags motvärldar, uppfunna av utmattade människor, trötta och uttorkade av sina ständiga färder över sanddynerna och över de steniga, vitglödgade vägarna. (s 13f) Tron är en antites till världen, en dröm till vilken man kan längta och fly från en tillvaro man inte uthärdar.

Det som är överraskande med detta generalangrepp är att han, utöver sin förfärande obalanserade kritik, också anger uppgiften för en ateistisk ateism, en verklig ateism till skillnad från mjukisvarianterna: en kristen eller en svag ateism.

Onfray tycker att ateismen står inför en ny och högre uppgift: Meslier förnekade alla gudomar, d´Holbach demaskerade kristendomen, Feuerbach dekonstruerade Gud, Nietzsche förkunnar omvärderingen. Vi skall förvisso avskaffa Gud, men för att skapa vad? En annan moral, en ny etik, värden av ett helt nytt slag, otänkta eftersom de hittills varit otänkbara: där har vi det som låter oss samtidigt förverkliga och gå bortom ateismen. Det är den stora och krävande uppgiften för framtiden (s 55). Onfrays alternativ innehåller en hyllning till filosofin och förnuftet och en anslutning till den individuella och sociala nyttan, pragmatismen och hedonismen.

Istället för att försöka utveckla denna ateismens egna idévärld och tänka dessa nya tankar är han uppslukad av aversionen mot religionerna. Han har några poänger i sin religionskritik. Med honom undrar även många kristna hur tron genom århundraden egentligen har praktiserats. Men han mer än löper risken att bedöma det som hände då med vår tids mått och inte utifrån de historiska förutsättningarna. Dessutom - allt som hänt av krig, folkmord, förföljelser av oliktänkande hamnar i religionens vågskål. Ingen balans, ingenting av bokens inledande förståelse, ingen pardon. Religionen ska nedkämpas och förintas som det förtryckets och lurendrejeriets verktyg den är.

Onfray ifrågasätter Jesus som historisk person. Han ifrågasätter alla religiösa texter och tydligt Bibelns båda testamenten. Han vill dekonstruera de tre monoteismerna, de arbrahamitiska religionerna. Deras gemensamma grund är: hat mot intellektet (lydnad och underkastelse), hat mot livet (outsläcklig dödslängtan), hat mot denna värld (nedvärderas till förmån för en hinsides värld), hat mot den förgängliga kroppen ( förringas eftersom den gudomliga själen har alla goda egenskaper och dygder), hat mot kvinnorna och mot det fria och befriade könet. Dessa religioner slår rot utifrån principer som överallt handlar om förfalskning, kollektiv hysteri, lögn, fiktion och myter vilka tillåts verka obehindrat s 81.

Onfray bryr sig inte om att inga seriösa kristna eller utövande judar och muslimer kan känna igen sig i denna kanonad av överdrifter, vantolkningar och förvanskningar. Han öser på. Han predikar för sina troende skaror. Och så förundras en del ateister över att religionernas folk tycker sig se religion och tro i ateismen. Märkligt.

Andra bloggar om: Ateism, Michel Onfray, Religion

Svordomar och religion

Jonas och Musse har en religion! Sveriges television, i kraft av sitt public service-ansvar, har låtit ett par drällande religionsflanörer uppfinna en egen religion. 60 dagar hade de på sig om man ska tro det program som inte haft det helt lätt med trovärdigheten. Ity låter man ett par religiöst obevandrade yrvaket storögt åka runt i världen för att dimpa ner i många udda religiösa sammanhang - så bäddar det inte för stor tilltro till programmets seriösa syftning eller dess pålitlighet.

Men, det finns tydligen personer som uppskattat programmet. Vilket gör mig konfunderad. Vad är det de har hittat? Humor? Gulliga killar? En religionernas skrattspegel?

Utan att vara speciellt känslig för svordomar och kraftuttryck är ett ständigt svärande och anala kommentarer knappast ett tecken på att man tagit uppgiften på allvar: Fy f-n vad man har på fötterna nu. F-n vad bra det var. Jag är så j-vla redo. J-vla roligt att gå i mål. I vitt syns det så väl om man bajsar på sig...

Programmakarnas mentor, universitetslektor Madeleine Sultán Sjöqvist, avvisar i ett samtal hierarkiska föreställningar med en Gud i himlen eftersom det inte attraherar moderna och urbana människor. Som om modern tro handlar om en Gud därute, inlåst i en himmel däruppe. Urbana människor är inte intresserade, bara konservativa kan lockas av något sådant, säger hon.

Religionsmakarna Jonas och Musse hittar till sist en verklig kamrat i docent Nils Bergvall, astronom i Uppsala. De finner varandra i glädjen över universum och i att det inte kan finnas någon Gud. Ryggdunkarna blir många. Så fint, så bra, så trevligt. Heja universum och Big bang.

Till sist konstaterar Jonas och Musse, i sin första religiösa sammankomst, att vi är alla barn av universum. Vi har alla universum i ryggen. Samtalet är vår profet. Jaha. Sällan har det väl pratats så mycket runt och strunt som i detta program. Så när samtalet hyllas som "profet" blir det en ironisk grimas åt oss som följt serien.

Deras plagierade bön lyder: Jag är trygg nog att acceptera det jag inte kan förändra, har styrkan att förändra det jag kan, och förståndet att inse skillnaden. Det har helt enkelt skurit bort Gud ur den beprövade Sinnesrobönen: Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Till sist tycks de ha hittat någon slags formel. Det ska inte finnas några präster eftersom allt då blir stillastående. Deras religion ska hela tiden förändras.

Resultatet imponerar inte på mig, men tydligen på en och annan ung människa. Trots råd från mentorn om att finna tydlig tillhörighet blev det inte mycket bevänt med det. Och vad hände med religion som orienteringspunkt i en föränderlig tillvaro, med moraliskt-etiska överväganden som ger normer och värden? Kan tillvaron och det mänskliga livet förstås och tolkas i ljuset av deras religion?

Invändningarna blir väl som vanligt att de skulle vara roliga och att detta var mer underhållning än seriösa fakta. Det roliga hade de mest själva. Och underhållna blev de säkert mer än väl genom gager och lön. Ryktet säger att till och med Svenska kyrkan på något sätt stått bakom och bidragit till detta spektakel. Det kan väl ändå inte vara sant?

Hoppfull in i det sista

Lars Hagström
LIVET ÄVEN OM JAG DÖR
Albert Bonniers Förlag, 2001

Gallgångstumör en en cancer för mycket gamla damer. Därför blir det så annorlunda när Lars Hagström får bekräftat att det är den cancersjukdom han drabbats av. Han är 39 år, gift tvåbarnsfar, med hur mycket arbete som helst. 25 oktober 1999 uppsöker han närmsta vårdcentral eftersom han fått problem med sin avföring, med gula ögonvitor och klåda. Han sänds vidare till en ultraljudsundersökning för att man ska hitta den förmodade gallstenen. Det finns hopp, säger ultraljudsmannen.

Hagström instämmer, hopp finns det alltid. Därefter vidtar en lång räcka undersökningar. De återberättas med en distans som upptäcker även det komiska. Vid en endoskopiundersökning är allt iordningställt, folk överallt, skyddskläder, pipande apparater. Det är förväntan i luften. Med laserspel och rökbomber hade det varit som i stärnidrotten för nu ska läkaren göra entré. Hej, jag heter Magic Johnson, låter Lars Hagström läkaren säga, men invänder genast att riktigt så sa han förstås inte.

Sällan blir man inbjuden att så nära följa ett sjukdomsförlopp. Närheten ligger inte i precisa datum, mätvärden eller sjukhusinteriörer. Tvärt om är boken återhållsam med sådana hårdfakta även om här finns ett och annat om var, blod och avföring. Istället uppstår närheten genom öppenhet, genom att oron, rädslan, hoppet så omisskännligt är äkta.

Läsningen är som att föra ett samtal med Lars Hagström och de många klarsynta reflektionerna över allt sådant som har betydelse i en människas liv. Där finns uppväxt, arbete, sjukdom, vänner, musik och inte minst litteratur. Därtill möter man hos författaren en resonerande tro på Gud som inte alls har med känslor och upprymdhet att göra.

Med blick för det komiska och dråpliga tar Lars Hagström oss med in i den alternativa medicinen. Men skuggorna och sprickorna tränger efterhand in i berättelsen, i själva språket. Vad tjänar det till. Står den sjuke till slut med en burk alternativ melass, övergiven och medveten om att den här gången blir det nog ingen lycklig fallbeskrivning i reklamen?

Hagströms bok slutar med några ord och en psaltarpsalm. Här hans egna avslutande tankar:Hur slutar en sådan här bok? Naturligtvis med att jag blir frisk – eller dör. Jag vet inte vilket det blir. Min prognos är urdålig, statistiken kass och jag blir konstant sämre. Men det finns alltid en chans. Vad som än händer, hur illa det än blir, finns det alltid en chans. Jag hoppas få vinna livet, även om jag dör.

Hoppfull in i det sista. Och med en generositet i anslaget som gör detta till en läsupplevelse, viktig inte bara för dem som har anledning att i arbetet fundera över kampen mellan liv och död, utan angelägen för de flesta av oss.

Andra bloggar om: Recension, Bonniers, Lars Hagström, Cancer, Liv och död, Livet även om jag dör

Beundrad Luther bäst när han skriver själv
Lättversioner av livsmedel kan minska intaget av fett eller kolhydrater. Ändå väcker de en längtan efter socker och smör. Böcker som bearbetar det andra redan skrivit ger oftast inte tillräcklig litterär substans. Hunger efter mer bli den bestående känslan. Så är det efter läsning av Martin Krauklis enkla bok om Martin Luthers liv.

Som levnadsskildring är den inte färdig. Därtill är den alltför summarisk. Den hoppar i kronologin för att klara hem sina olika teman, men lyckas inte hålla huvudspåret levande. Ibland är det kortfattat och rumphugget. Ibland smått komiskt i sin hemlagade psykologi.

Martin Krauklis diskuterar hur olika tider betonat olika sidor hos Luther. Resonemanget avrundas med att ingen människa bara är ”en enda av många sidor hos sig själv, utan alla sidor samtidigt, plus alla de personlighetsdrag som aldrig tas upp eller betonas”.

Med tanke på nutida diskussioner hade Luthers förskräckliga utfall till exempel mot turkar, bönder eller judar behövt en diskussion och en tidshistorisk referensram. Påståenden blir istället hängande i luften. Som att Luther ska ha sett den samtida reformatorn Calvin som en bödel.

Luther framstår som synnerligen kluven och motsägelsefull. Just därför är bilden av honom möjlig att ta till sig. Å ena sidan är Luther ångestfylld och aggressionshämmad å andra sidan hetlevrad och levnadsglad. Bilden av Luther är alltså flerbottnad och komplicerad och blir därför något mer än ett idolporträtt. Ändå är Krauklis beundran uppenbar.

Som teolog var Luther och kretsen kring honom nydanande. Helt avgörande är brytningen med uppfattningen att den egna handling behövs för att få del av Guds frälsningsgärning. Rättfärdiggörelsen från syndaskuld och död ges uteslutande av nåd, hävdar Luther. Detta reformationstidens stora tvisteämne, som först under 1999 genom en gemensam katolsk - luthersk deklaration blev bilagt, kunde ha fått mer utrymme.

Krauklis nyöversättning av Luthers stora katekes är intressant. I den visar sig Luther som en trons store pedagog, om än mustigt drastisk. Han kommenterar prästerna. Somliga anser sig för lärda att hålla på med katekesen. ”Andra är för lata och uppträder som om den viktigaste frågan för dem som kyrkoherdar och predikanter är vad de ska äta. De verkar inte ha annat att göra än att njuta det jordiska goda - en vana de lade sig till med under påvedömet.” De borde vakta svin och hundar snarare än att vara själavårdare och präster, avrundar Luther.

Katekesen utlägger 10 Guds bud, trosbekännelsen, Fader vår, dopet och nattvarden. Inte sällan på sätt som en sentida lutheran kan finna magstarkt. Unga och gamla beskrivs som vildar vilka inte kan lägga band på sig. De visar varken vördnad eller aktning och bakom varandras ryggar förtalar de varandra så mycket de kan. För detta drabbar dem Guds straff med olyckor och annat elände, undervisar Luther.

Tidens tand har gnagt på Luthers kristendomsundervisning. Ändå bär den friskhetens tecken. Här finns ingen kompromiss och ingen ängslig myskristendom. Djävulen, fienden, attackerar den kristne som måste förtrösta på evangeliet och Guds nåd. Både lutheraner och andra kunde ha ett och annat att lära av den djärve rakryggade reformatorn.

Återbruk av gammal recension...
Martin Krauklis, MARTIN LUTHER - LIV OCH VERK, Larson
MARTIN LUTHERS STORA KATEKES, i översättning av Martin Krauklis, Larson

Kejsarpingviner – det gåtfulla folket

I tjugo dagar vandrar kejsarpingvinerna i långa kolonner djupare in i isens trolska rike. 20 mil in i Antarktis söker de sig till samma plats som förra året. Där hittar de en partner och får ett gemensamt ägg. Snart nog övertar hanen ägget i en dramatisk överlämning på liv och död. Honorna lämnar så gott som utmärglade sina hannar med äggen och de vandrar vaggande tillbaka till havet för att fylla sina bukar med föda lämplig för nykläckta ungar att festa på. Hanarna ruvar i en långsamt dansande klunga äggen tills de kläcks.

Kejsarpingvinernas ständiga vandringar visas i Luc Jacquets film Pingvinresan (La Marche de l'empereur). Svensk speaker är Gösta Ekman. Filmen har samlat en enorm publik av gamla och unga, alla lika trollbundna av de ståtliga pingvinernas kamp för överlevnad i det hårdaste av klimat. Recensionerna har varit strålande. Expressen skrev att "något liknande har ni aldrig sett". Titta på en trailer och få en appetizer. Se hellre hela filmen och skaffa dig en naturupplevelse av stora mått!

Vi som missade filmen på biograferna kan naturligtvis se den på DVD. Vi gör det för de vackra bilderna av en grym verklighet. Vi gör det också med en växande beundran för dessa ståtliga och uthålliga djur. Och frågorna väcks: är denna kamp för livet ett slags livets mening? Är det överlevnaden som är livet värt? Hur kan någon orka vidare under så hårda villkor? Vilken är drivkraften?

Andra bloggar om: Kejsarpingviner, Pingvinresan, Film, DVD, Antarktis, Överlevnad, Luc Jacquet

Den trägne odlaren - en fantasi som landar

Borrar mig långsamt ner genom högen av reaböcker. Har just avslutat John le Carrés Den trägne odlaren (Bonnier Pocket). Han fick sitt stora genombrott med romanen Spionen som kom in från kylan. Denna roman är en ordrik och flödande berättelse som huvudsakligen utspelar sig i Kenya och Nairobi. En brittisk diplomat, Justin Quayle, är huvudperson. Hans hustru, Tessa Quayle, har försvunnit och återfinns tidigt i romanen mördad.

Tessa är en modig idealist i kamp mot en övermäktig läkemedelsjätte vars TBC-medicin, Dypraxa, inte håller måttet. Den är inte färdigtestad och har i förtid lanserats i Afrika och kostar fattiga afrikaner deras liv.

Justin Quayle har som stillsam och blomodlande äldre diplomat låtit sin betydligt yngre hustru hållas med sina intressen. Hon har kartlagt medicinens skadeverkningar tillsammans med en afrikansk läkare Bluhm som allmänt betraktas som hennes älskare.

Polisundersökningen blir hård och ambassadens personal bidrar, liksom personer på Utrikesdepartementet i London, till mörkläggningen av vad som skett. Sedan nystas historien upp med genréöverskridande ingredienser. Justin Quayle ger sig på jakt. Läsaren förflyttas mellan spionromanen, thrillern och actionäventyret.

Vinningslystnaden styr människor så starkt att allt vad medmänsklighet och moral ställs åt sidan. Boken har filmatiserats . The Constant Gardener har väckt uppmärksamhet.

Läkemedelsindustrins totala kontroll över sin personal blir tydlig när några som vill följa sina samveten förföljs och misstänkliggörs. Sjukdomsbekämpningen i Afrika framställs som en cynisk marknad. Man undrar hur Afrikas fattiga länder ska kunna ge folket de läkemedel som behövs. Till exempel i kampen mot Hiv och AIDS.

Läsvärt om än i vissa partier rörigt i överkant. Boken är aktuell och starkt ifrågasättande till multinationella medicinjättars affärer och metoder. Visserligen är det ingen dokumentär skildring utan en alltigenom fabulerad och uppdiktad historia. Det värsta är väl att trots det verkar inte allt alltigenom otroligt...

Andra bloggar om: Den trägne odlaren, The Constant Gardener, John le Carré, Film, Medicin, Läkemedelsindustrin

Människor får lätt tunghäfta när döden kommer på tal. Samtidigt är det många som hävdar att vi behöver tala mer med varandra om döden. Till vad nytta kan man undra? Har vi inte nog av död och elände? Måste vi nödvändigtvis prata om det också? Jo, men visst! Om inte annat skulle ett livaktigt samtal om döden kunna ta bort en hel del rädsla. Och ännu viktigare – det finns en rad frågor som berör vårt döende som vi måste klara ut för vår egen skull och för att ge människor en god död.

Att få hjälp att dö är en viktig bok och jag kallar den gärna en spänstig antologi. Den är uppbyggd av olika inlägg med skilda meningar i fråga om det bör eller inte bör vara tillåtet att förkorta en människas liv. Särskilt om den här människan lider svårt och är dödssjuk.

Stor enighet finns om att vi bör slippa lida. Idag ses detta att undgå svår smärta som en rätt, vi ska slippa lida. När den rätten kombineras med en rätt att bestämma över sitt eget liv så pekar det fram emot att dödshjälp borde tillåtas. Men i boken talas kraftfullt om att innan vi går för djupt in i sådana frågeställningar måste vi utveckla en god vård i livets slutskede.

Britt-Marie Ternstedt har i sitt kapitel en negativ hållning till dödshjälp bland annat beroende på vårt samhällsklimat där hälsa, skönhet, styrka och autonomi är hyllade värden. Det som strider mot sådana ideal blir lätt betraktat som icke önskvärt. Ta till exempel svaghet, åldrande eller döende. Hon menar att risken med att legalisera dödshjälp är att resurserna för att utveckla god vård i livets slutsked då inte kommer att finnas. Det blir enklare, och rent av billigare, att utveckla effektiv dödshjälp. Samtalet behöver istället gälla vad vi kan göra för att inom vård och omsorg erbjuda människor en bra sista tid. Den bästa hjälpen att dö är hjälp att leva livet ut, skriver hon. Det är lätt att hålla med!

Dödshjälp har blivit laglig i flera länder. Men när en utredning om vård i livets slutskede tillsattes för några år sedan begränsades uppdraget så att man uteslöt frågor om läkare kan tillåtas ingripa och hjälpa människor att själva förkorta sitt lidande – sk läkarassisterat suicid. Och då blev det svårt att belysa en annat modell i en tänkbar framtid – läkarassisterad dödshjälp. Jan Beskow efterlyser i sitt inlägg en ökad förståelse för vad dessa två alternativ skulle kunna innebära.

De straffrättsliga aspekterna olika former av assistans i döendet tas upp av Erland Aspelin. Han visar att det finns flera gränsfall där man idag undantas från ansvar. Ett exempel är när en hög dos smärtlindring i livets slutskede också medför döden. Då är det avsikten som bedöms. Om döden påskyndats men är en icke avsedd konsekvens av den medicinska åtgärden så betraktas det inte som dödshjälp.

Ytterst, menar Aspelin, bör en rättskapabel människa ha fullt bestämmande över sitt liv och sin kropp. Den som ställer upp och hjälper den döende personen, med hennes uttalade önskan att avkorta livet för att få ett värdigt slut och slippa plågor, bör därför inte heller göras ansvarig för dråp, hävdar han.

P C Jersild skriver sitt inlägg under rubriken Argument för hjälp att dö. Jersild synliggör den efterfrågan på dödshjälp som faktiskt finns. Han anser att de som uppfattar livet som en gåva från Gud naturligtvis inte ska behöva begära eller få dödshjälp – men han kan inte heller acceptera att den religiösa tron blir tvingande för icke religiösa. Hans frågor tangerar den nu aktuella diskussionen om de danska religionssatiriska teckningarna. Hur stor räckvidd bör och får en trosövertygelse ha?

Att religiösa föreställningar ges stort utrymme i boken visar att religionens värld fortfarande kan fungera som etisk motor. Många argument mot dödshjälp växer ur övertygelser om människors värde och om livet som en Guds gåva. Tanken att Gud ska råda över livets slut är fortfarande stark.

Men inte ens där är döden något enkelt. Döden har flera sidor. Den är något ont som i kristendomen har övervunnits och besegrats genom Jesu försoningsdöd. Samtidigt är döden passagen till den himmelska och eviga världen och kan få goda konsekvenser.

Även den så kallade hospicerörelsen växer ur kristna sammanhang – hospice var ett klosterhärbärge, ett hem för sjuka och fattiga – vilket har inneburit svårigheter för den verkligt breda framgången. Hospice har blivit liktydigt med ett arbete för livskvalité och goda miljöer för vård och omsorg om den döende människan. Man har arbetat för att möjliggöra en så god död som möjligt.

Kan ännu en bok om döendet, som den här, göra nytta? Självklart. Särskild betydelse kan den få för den nödvändiga diskussionen om en god och värdig död. En diskussion och ett allmänt samtal om de villkor döden är underkastad i vårt samhälle behövs för att vi skall finna skäl för rimliga och gemensamma förhållningssätt.

De som redan erbjuder läkarassisterad död är på en kort flygresas avstånd. En globaliserad tid erbjuder allt större möjligheter att snabbt, enkelt och billigt förflytta sig. Är det grannarnas lösningar som ska tänja och flytta också på våra gränser? Och det utan att vi själva på allvar granskat argument och motiv? Det vore mindre lyckat. Boken Att få hjälp att dö är livsviktig därför att den tvingar oss att tänka efter och ta ställning.

Att få hjälp att dö
- synsätt, erfarenheter, kritiska frågor
red Claes-Göran Westrin & Tore Nilstun
Studentlitteratur

Andra bloggar om: Döden, dödshjälp, eutanasi, Hospice

Lördagens temakväll om Barnatro i Sveriges Television visade den omskakande dokumentärfilmen Jesus Camp från 2006 av Heidi Ewing och Rachel Grady. Filmen var nominerad till en Oscar men vinnaren i dokumentärkategorin blev Davis Guggenheim och Al Gores film En obekväm sanning.

Den del av den kristna högern som hör hemma i de mest extrema evangelikala kristna grupperna drillar sina barn på ett sommarläger i denna film. The kids on fire-retreat i North Dakota samlar varje sommar barnen som brinner. Lägerledare är grundaren av Kids in Ministry International (http://kidsinministry.com/) Becky Fischer. Hon och hennes rörelse tror på barnens betydelsefulla roll för den sista stora väckelsen och Jesu återkomst.

Vi möter flera märkliga barnprofiler. Till exempel Levi, den 12-årige predikanten, som får uppmuntran i sin vuxenimiterade predikostil. Han är redan skicklig och kan både fängsla åhörare och övertyga dem. Likt vuxna ständigt vandrande predikanter härmar och utstrålar Levi deras nervösa kraft. 12-åringen driver hem sina poänger med eftertryck.

Barnen impregneras med vuxnas föreställningar. Det är hjärtskärande att se de små våndas över tillståndet i det egna landet i frågor de knappast vet något om. Men inlärning via imitation är en stark kraft. Mantrat sitter där och tårarna stiger i barnens ögon, små nävar knyts i förtvivlan och bönekamp.

I filmen finns alltså barn som gråter hejdlöst över landets synder och där talas i tungor i ganska uppjagade och intensiva möten. De som leder lägret verkade själva nöjda med filmen efter premiären. Anledningen är förmodligen att den inte innehåller pekpinnar eller övertydliga avståndstaganden.

Filmarna berättar inte en historia utan de kliver in i lägrets liv. De genomför ett slags försiktig deltagande observation. I ett ganska planlöst myller händer olika saker på lägret. Barnen står på ett naturligt sätt i centrum och deras övertygelser, som varit i säck innan de kom i påse, återges på ett trovärdigt sätt i baracker, i möten och i undervisning.

Filmen väcker avsky. Det som sker skulle de flesta av oss beskriva som andliga övergrepp, andliga våldtäkter. Inte för att ett religiöst budskap överförs till barn. Det är metoderna som upprör, pedagogiken som trummar in utan att öppna för resonemang, eftertanke och samtal. Risken är att alla troende människor nu buntas ihop med fanatiker och extremister.

Sveriges Television har att i sitt Public Service uppdrag att behålla balansen. Det var helt rätt att visa Jesus Camp. Men inför det avskyvärda och udda är det extra viktigt med kunnig och tillbörlig introduktion, med informativa fakta och analys. För den som vill läsa mer om filmen http://www.imdb.com
kan hitta det hos IMDb. Sök efter Jesus Camp.

Den reguljära tåliga och balanserade kristna fostran, den barnatro som får växa mer på barnens villkor, fick som så ofta förr inte plats. Det avskyvärda, omskakande och udda gick före.

Andra bloggar om: Jesus Camp, Religion

Svenska kyrkan i Berlin fick betyda mycket för många under 2:a världskriget, det är allmänt känt. I en flyhänt skriven bok berättar historikern Johan Perwe om sin morfars betydelsefulla arbete som kyrkoherde i Victoriaförsamlingen mellan 1942 och 1944.

Företrädaren, kyrkoherde Birger Forell, har arbetat länge i församlingen. Han har ett vittförgrenat nätverk som inbegriper Bekännelsekyrkan. Där förenas de som inte vill ställa kyrkan i nazismens och regimens tjänst. Bland Forells kontakter och vänner märks till exempel Martin Niemöller, Otto Dibelius och Gerhard Jacobi. Även Dietrich Bonhoeffer tillhör dem som finns med.

Birger Forell hjälper människor som behöver gömmas och fly. Han öppnar sitt hem för hemliga sammankomster. Och som legationspastor kan han via kurirpost fungera som länk till omvärlden. Han sprider viktiga informationer både till UD, kyrkliga ledare och till andra länder. Ärkebiskop Eidem tillhör dem som ständigt hålls uppdaterad, men informationen når även England via biskopen i Chichester, George Bell. Till slut blir det omöjligt för Forell att fortsätta.

Erik Perwe rekryteras med tanke på att verksamheten måste fortsätta. Redan från första början flockas människor som behöver mat, pengar, bostad. Många vars släktingar försvunnit till lägren vänder sig till den nye kyrkoherden med vädjan om hjälp. Bombprästen handlar om Erik Perwe och hans familj och om den hemliga stödverksamhet som växer till en storslagen insats.

Historien om det som skedde med hjälp av den Svenska församlingens personal i Berlin är en dramatisk berättelse om stark övertygelse och personligt mod. Inte bara Erik Perwe utan många andra gör beundransvärda insatser under stor fara. Faran representeras inte bara av nazismen utan även av de ständiga flygbombningarna som efterhand ödelägger hela grannskapet.

I Bombprästen ges en ny inblick i nazismens fasansfulla och djävulska mönster. Det är en bok om nöd och fruktan, död och förtvivlan – men framför allt handlar den om hjältemod och hopp, tro och solidaritet.

Utdrag ur min recension publicerad i Ansvar - Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2006.
Johan Perwe: Bombprästen. Erik Perwe på uppdrag i Berlin under andra världskriget. Carlsson 2006. 386 s.

Andra bloggar om: Perwe, Berlin, Eidem, Ärkebiskop, Nazismen, Bombprästen

Peter Lundborg, numera domprost i Linköping skrev boken Var är församlingen (Verbum) inför präst- och diakonmötet 2005 i Växjö stift. I den behandlar han hur församlingen uppfattats genom historien och särskilt i Svenska kyrkan.

I boken avhandlas också beslutsordningar och demokrati i Svenska kyrkan. Boken avslutas med följande aktuella fanfar:
Om demokratin i församlingen skall ha någon som helst relevans måste den präglas av ett mer deltagande demokratiskt system, där församlingen själv tar ett eget ansvar för nomineringarna till de beslutande organen. Den demokratiska processen i församlingen skall vara grunden för samtliga val till kyrkliga beslutsorgan på alla nivåer. Det är den enda organisationsmodell som står i överensstämmelse med församlingens identitet och vår kyrkas bekännelseskrifter. Demokratin i Svenska kyrkan måste förankras i den lokala gudstjänstgemenskapen. Så blir församlingen Svenska kyrkans primära enhet.

Peter Lundborg tar ställning för att gudstjänsten i församlingen är utgångspunkten även i en kyrkas beslutsorganisation. Om de beslutande organen i samfällighet, i stifts- och rikskyrka kopplas loss från församlingslivet i övrigt och särskilt från gudstjänsten så uppstår en inre klyfta. Och om relationen till den kyrka man är satt att representera, företräda och besluta i inte uttrycks i en levande delaktighet så ökar möjligheten till inre splittring, till motsättning och konflikt.

För det är ingen god ordning om beslutsfattandet blir en verksamhet bland andra i kyrkan. Kritiskt blir det om det är den huvudsakliga punkt där man regelbundet och aktivt möter och deltar i församlingens och Svenska kyrkans liv. Då finns risken att andra tillhörigheter blir mera normgivande och styrande, att andra ideologier och åskådningar betraktas som viktigare när man leder kyrkan än det kyrkan själv är i sitt centrum. Det kyrkan är kan uttryckas med följande ord ut liturgin: Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Författaren Lundborg erinrar sina läsare om de kännetecken Martin Luther anger för en församling i skriften Om koncilierna och kyrkan. De sju kännetecknen är: Guds ord, dopet, nattvarden, syndernas förlåtelse, ämbetet, bön och lovsång och ett liv präglat av korset och Kristi lidande. Peter Lundborg kommenterar att dessa kännetecken inte är uppgifter som skall utföras utan ska ses som beskrivningar av ”relationen i organismen, Kristi kropp”.

Alla vi som på olika sätt arbetar i och företräder en församling i Svenska kyrkan, eller representerar kyrkan på andra nivåer, behöver tänka över vilket vårt förhållande är till dessa kännetecken. Särskilt viktigt är det när vi som anställda och aktiva församlingsmedlemmar mer och mer blir ett slags utförare av tjänster. Att få tillhöra och leva i de heligas samfund, Kristi kropp, en gemenskap där Ordet förkunnas och sakramenten förvaltas - är inte en plikt utan ett privilegium!