East is east

Långfilmskvoten för december är redan uppfylld. Och helgerna ligger fortfarande framför. Tänk om man varit förutseende nog att föra bok över alla filmer man sett. Minnet är ju inte pålitligt och en och annan film har man sett trots att titel och skådespelare för tillfället trillat ur minnet. Det som en gång var underhållande kan idag te sig omöjlig att dra på mun åt. Och annat har jag vuxit i och njuter storligen åt vid förnyad bekantskap. Som några av Fellinis filmer vars burleskerier och geniala betraktelser bara blivit bättre med åren (i takt med egen mognad).

Men sevärda filmer finns det många andra som gjort. De som inte sett Damien O´Donnells
East is east (1999) borde genast göra det. En uthyrare skriver: George är en stolt pakistanier som är gift med den engelska kvinnan Ella. Hon har skänkt honom sex pojkar och en flicka. Familjen driver en liten Fish & Chips-butik i Manchester. Lyckan borde vara total om det inte vore för det lilla faktum att pappa George vill att barnen skall fostras i den pakistanska kulturen, något som de värjer sig emot med all kraft.

En film med känsla om kulturella spänningar i en engelsk familj. Pappan försöker leva upp till rollen som patriark och god muslim. East i east är rolig, vemodigt och samtida med brådmogna ungdomar och uppror. Sevärd och tankeväckande om den desperation och vanmakt som uppstår när verkligheten inte längre stämmer med det man lärt sig, det man kan och vet. Kan utgöra underlag för samtal om värden och värderingar i ett mångkulturellt samhälle. Samme regissörs Heartlands är en rörande liten "roadmovie" om en man som försöker vinna tillbaka sin fru.

Love´s brother (2004) är en annan välkomponerad film som jag såg häromdagen om några italienska bröder i Australien. Angelo den äldste har svårt att hitta en fästmö och skriver till Italien för att få en flickvän. Det är bara det att han skickar fotot på sin yngre bror. Och flickan i Italien gifter sig med Angelo i ett Mariage by proxy, ett äktenskap där den ena parten inte är fysiskt närvarande. Ett historiskt fenomen sammanhängande bland annat med emigration. Jan Sardi har regisserat.

För övrigt anser jag att teater är en diskriminerad konstform i televisionen. Vem minns inte The Life and Adventures of Nicholas Nickelby som spelades av The Royal Shakespeare Company i en otrolig uppsättning 1982. En föreställning man aldrig glömmer... Så fick den flera utmärkelser (Tony, Emmy)