Försvaret för att politiska partier ska ha makten i kyrkan är fortfarande utbrett. Försvaret tycks öka i takt med att kritiken blir tydligare. När moderaterna är beredda att ta steget bort från att ett trossamfund bland många ska vara styrt av politiska partier tycks det inte alls stämma till minsta eftertanke hos andra partipolitiska grupper. Tvärt om.
Hur är det då med argumenten? Karin Långström Vinge, flitig kyrkopolitisk bloggare, kommenterar en ledare i Skövdetidningen SLA. Tidningen menar att politiska partier i kyrkan ska förpassas till historiens skräpkammare. Karin LV ställer den retoriska frågan: Men hur stämmer det med demokratiska värderingar att påpeka olämpligheten i att kandidera för en viss grupp i ett visst sammanhang?
Vad är demokratiska värderingar, undrar jag. Är det övertygelser om att allt i vårt samhälle ska byggas med den parlamentariska demokratin som modell? Eller att man bör organisera det civila samhället så att så många människor som möjligt får inflytande? Eller att folkviljan står över det som tradition, lära och Bibel värnar? Att hävda att politiska partier inte ska styra en kyrka är ingen odemokratisk tanke. Demokratin förutsätter inte att de politiska partierna ska dominera andra områden av samhället.
Kyrkan fanns före partierna. Och lär på något sätt överleva även denna partipolitiska parentes. Som alla andra stora rörelser och organisationer borde kyrkan själv få finna sin väg till demokrati. Vill man prompt ha politiska värderingar representerade i kyrkliga val borde kyrkfolket åtminstone kunna välja mellan alla kandidater. Så länge man låser väljarna till valsedlar som partierna har kontroll över kan man fråga hur demokratiskt det är. Folkvilja översätt i det fallet till partimakt.
Karin LV fortsätter: Varför ska de då ”ställa upp” som moderater? Svaret är i en demokratisk kyrka enkel: just därför att de kan. Den grupp som samlar tillräckligt många intressenter är välkommen att kandidera i kyrkovalet. De politiska partier som ”ställer upp” gör det för att de tycker att det finns anledning till det. De företräder våra medlemmar i en organisation som lever av medlemmarnas kyrkoavgifter. Det ger trovärdighet. De har erfarenheter av näringsliv, kommun, landsting och riksdag.
Med samma argumentering borde till exempel Greenpeace, Humanisterna (de som är med i Svenska kyrkan) och Fotbollsförbundet också ställa upp. De kan ställa upp om de vill och de har säkert medlemmar som tillhör Svenska kyrkan. Bakom den tanken ligger föreställningen att för att man kan göra något så ska man göra det. Och det är inte alls en bra modell. Tvärt om är det mycket som politiska partier bör avstå från även om de har möjlighet och skulle kunna.
Politiska partier är små organisationer i förhållande till Svenska kyrkan. Visserligen samlar de många röster i riksdags- och kommunalvalen - men det är sympatisörer på valdagen. De som ska styra en kyrka bör naturligtvis väljas utifrån kyrkans kärnfrågor - som har med kristen tro och teologi att göra. Precis som man i politiska val väljer utifrån politisk ideologi och program som har med samhällets kärnfrågor att göra - arbetsmarknad, skatter, samhälleutveckling etc.
Jag bävar för vad som händer de närmaste åren om inte de politiska partierna besinnar sig. Hur goda kristna det än finns i partierna är det partiernas program som lägger riktning och mål. Än har ingen lyckats visa mig att det finns den ömsesidighet mellan partier och tro som skulle ge trovärdighet åt partipolitiken.
När stod ett politiskt parti senast för sitt kristna åtagande utanför Svenska kyrkans väggar, t ex i stat och kommun? När drev ett parti senast på sina medlemmar att vara solidariska med kyrkan? Att gå i gudstjänst, låta döpa sina barn? Att stödja Svenska kyrkans internationella arbete? Uppmanade partifolket att ta bekännelsen och trons frågor på allvar?
Dessutom - nu riskerar kyrkan att få centerförsamlingar och socialdemokratiska församlingar, i likhet med kommuner som har den ena eller andra politiska färgen. En sådan partipolitisk kyrka står enligt min uppfattning i strid med kyrkans väsen. Med dess grund, des vara, dess raison d´être!
