Al Capone och gängkriminella här

Idag är det inte många i Sverige som minns Al Capone. Naturligtvis har han spelats i filmer som ibland fortfarande kan ses. Gangstern i Chicago under förbudstiden (1920-1933) då ett veritabelt krig pågick med polis och uppstickande rivaler. Han var ledare av ett kriminellt gäng men kunde inte gripas för sin egentliga verksamhet utan åkte dit på en teknikalitet - ett skattebrott.

Med rubrikerna i våra dagstidningar den senaste tiden påminner jag mig vad jag läst och sett om Al Capone. Kanske finns det till och med lärdomar från den tidens polisinsatser hur man bekämpade gängen?!

Brutaliseringen och dehumaniseringen har gått långt sedan dess. Användandet av barn i mordverksamheten är at likna vid det förkastliga bruket av barnsoldater i diktaturer och i laglösa konflikter och samhällen. Att det förekommer hos oss som vi vant oss i vårt samhälle, som vi vant oss vid att betrakta som ett humant välfärdssamhälle med goda värderingar, med lag och ordning, visar hur snabbt kriminella grupper kan underminera stabiliteten. Deras normer och värderingar är både ett hot mot samhället, mot medborgarna, och ett alternativt parallellt samhälle som ställer sig över och utanför vårt samhälle.

Deras verksamhet visar sig vara en terror som drabbar alltfler barn och även oskyldiga som råkar bo på en viss plats eller som av en slump råkar befinna sig vid en skjutning eller sprängning. I Svenska dagbladet idag påpekas att det är vuxna som medvetet nyttjar barn eller sätter upp barn på sina dödslistor. Vuxna! Bettendet visar att även om de är vuxna är de inte mogna att leva i ett samhälle med lag och ordning. Det är dessa "hjärnor" som måste tas ned och fängslas - förbanrnens och samhällets skull!

Släng tuggummit!

 En ljusbärare, en person alltså som bär ett ljus i evangelieprocessionen, som intensivt tuggar tuggummi med halvöppen mun fångar min uppmärksamhet. Personen är inkallad för dagen eftersom högmässan har visst ungdomligt tema. Med röd fotsid dräkt och vitt röklin däröver är personen liturgiskt klädd som ministrant och ser verkligen fin ut, proper. Märkligt nog blir det svårt att slita ögonen från tuggandet. Evangeliet blir extra svårlyssnat. Är det för att jag nu blivit en surgubbe som slår ner på minsta avvikelse? En tagg som bara vill sticka det som inte faller i smaken? Eller finns det något berättigat i att reagera?

Tanken med en kors- och ljusbärargrupp var att alla skulle få ordentlig träning och kännedom om processionernas betydelse och roll i gudstjänstfirandet. Där skulle insikter och stolthet över uppgiften växa genom och inom gruppen. Ingen skulle längre stå avslappat lutad mot någon bänkgavel. Ingen skulle vifta och svaja med ljusen. Koncentrationen på uppgiften och evangeliet!  Allt skulle ha övats och diskuterats, undervisning ha givits. Var i mittgången evangelieprocessionen skulle göra halt skulle vara känt. I vilken ordning man sedan återvänder med evangelieboken till ambon och med kors och ljus till hållarna för kors och ljus skulle ske ordnat och snyggt. 

Om gruppen inte längre är en grupp och den som får äran att bära kors eller ljus inte riktigt är införstådd så kan kunskapen knappast förväntas och övningarna blir gärna orimligt  tätt inpå och alltför kortfattade. Vad att göra? Tillbaka till början - bygga grupp som rekryteras medvetet. Undervisa och öva. Och naturligtvis släng tuggummit! Ty en gång är ingen gång, men...

Behövs det en ny Mose?

Ämnet framför andra som genom åren tvingat mig att skriva, resonera och argumentera har att göra med kyrka och partipolitik. Söker jag bland mina blogginlägg på ämnet partipolitik i Svenska kyrkan sorteras det fram en hel massa inlägg. Rubrikerna kan lyda: Argument mot partipolitisk makt i Svenska kyrkan, Socialdemokraterna har faktiskt makten i Svenska kyrkan, Nej till partipolitik, Så skall ert tal vara osv.

Söker jag på Kyrka och politik dyker en rad ytterligare artiklar upp: Skilj kyrkan och partipolitiken, När allianserna tynar, Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!, Illusionen om den opolitiska kyrkan Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?

Den sista rubrikens vidhängande artikel, från 16 februari 2017, borde kanske dammas av och publiceras på nytt? Ja, inte vet jag. Här kommer den i alla fall med små redaktionella förändringar:

Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?

På mail har stillsam fått två frågor om kritiken mot partipolitiken i kyrkan. Brevskrivaren var ganska trött på argumenten som inte besvarade just den frågan. Här kan det erkännas att efter alla kritiska artiklar som stillsam producerat under många år riktade mot de sekulära partiernas inflytande i Svenska kyrkan blir argumenten både välkända och näst intill slitna. Vilket inte hindrar att de kan ha fog för sig.

Frågan lydde: Varför dras ett motsatsförhållande upp mellan en demokratiskt styrd kyrka och en tydlig och missionerande kyrka?

För det första dras inte ett sådant motsatsförhållande upp. Den förutsätter att enda sätet för en kyrka att vara demokratiskt styrd är att ha politiska partier representerade i beslutsförsamlingarna. Det är, vilket ofta påpekats, att förvirra frågeställningen. Demokrati i en kyrka förutsätter INTE att politiska partier finns med och ska bestämma. Om politiska partier vore förutsättningen för kyrkors demokratiska styrning skulle ju de flesta av all världens kyrkor per definition inte vara demokratiskt styrda! De nordiska folkkyrkorna är en anomali, ett sorgligt undantag.

De flesta trossamfund har andra och demokratiska strukturer. Skillnaden är att inga sekulära organisationer och definitivt inte några politiska partier har formellt inflytande över kyrkors beslut. Man får nog leta efter kyrkor i odemokratiska stater och i diktaturer för att hitta sådana exempel på politikens makt över kyrkors organisationer och liv. Motfrågan blir enkel: varför översätts partipolitikens inflytande i kyrkan alltid lika med ”en demokratisk styrd kyrka”?  

Ta till exempel det sekulära inflytandet från partiväsendet. Där uppstår en motsättning till kyrkans missionskallelse. Läs bara de politiska partiernas program och tro, bekännelse och lära är så gott som osynligt! Kyrkans Herre, Jesus, nämns inte! Jag frågar ofta efter hur många av de partipolitiska representanterna i kyrkan som ser sig som kyrkans företrädare i partierna och där verkar för tro, gudstjänstdeltagande och dop? En både viktig och avslöjande fråga! Via partierna får även andra, agnostiker, ateister eller andra religioners företrädare möjlighet till inflytande över Kristi kyrka. En tydlig sammanblandning mellan kyrka och värld.

Fråga två handlar om varför kritiken mot partiväsendet blommar upp nu igen. Svaren är ganska enkla. Det beror bland annat på att flera av partierna redan insett det som kritikerna hävdar, att partipolitik och kyrka inte hör samman, och de har därför dragit sig tillbaka ett steg och deras sympatisörer har fått ta över själva, och format egna grupper som t. ex liberaler i Svenska kyrkan, Det steget behöver följas av ännu tydligare partipolitiska reträtter så att ingen misstanke om att politiska rörelser är krafterna som egentligen styr Svenska kyrkan. Ett annat skäl är att många även inom de kvarvarande politiska partierna är tveksamma eller kritiska till partiernas inblandning i kyrkan. Partiernas nuvarande företrädare kan gärna fortsätta vara engagerade och förtroendevalda, men då naturligtvis på andra och kyrkliga plattformar. Det har sagts ibland att om partierna drog sig tillbaka då skulle även en hel del av dess företrädare sluta – vilket innebär att partiet är viktigare än kyrkan. Att partiets påverkan på kyrkan betyder mer än det kyrkan kan ge till partifolket!

Till slut växer kritiken därför att vi befinner oss i en sekulär stat där samma kyrkligt aktiva partier ofta påpekar att kristen tro och religion är en privatsak. Vilket kan uttolkas ungefär som att kyrka och samhälle inte hör ihop. Man kan undra varför denna angelägenhet, kyrkan, i den privata sfären då är så intressant att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna ser det som nödvändigt att som parti styra och ställa i kyrkan? Det världsliga och andliga regementet är så sammanblandat att förvirring uppstår och profetisk samhällskritik blir svår för att inte säga omöjlig.

Ska det behövas en ny Mose för att kyrkan ska kunna frigöras och lämna den statliga och politiska fångenskapen? 

  

...till sin förvåning?

Vardagen är återkommen. Tillvaron är sig mera lik med ordinära rutiner. Tidig frukost. Massor av medikamenter, 9 till 10 piller. Röja i köket. Vattna blommor. Vila en stund. Morgontoalett. Det som ska äta till kvällen måste tas fram ur frysen eller sättas på lista för att inhandlas under dagen etc. etc. Det rullar på.

Mötte en granne som berättade att han brukade se efter om jag var synlig eftersom han visste att min hälsa var vek och svag och jag ibland fick stanna på sjukhuset lite nu och då. Blev ganska rörd och tagen av denna för mig tidigare dolda omtanke och omsorg.

Fick en bunt The Tablet av en generös vän, den engelska katolska tidskriften, alltid läsvärd och intressant. Den är både teologisk och socialt medveten och drar sig inte för att skriva om de mesta laddade ämnen. Kritisk solidaritet i funktion. Svenska kyrkans egna eller närstående tidskrifter har många gått in i den eviga vilan. Som nyligen Tidskriften Evangelium och t. ex. Social Debatt och Vår Lösen. Heder åt de som ännu kämpar...

Fick härom dagen anledning att återigen berätta konfirmandhistorien och en lektion om skapelsen. Det var på Gumaeliusskolan och under lektionen fritt valt arbete som det ägde rum. Ett antal ungdomar hade valt att konfirmationsläsa den timmen. Prästen skulle försöka få konfirmanderna att fullborda en mening: Och Gud skapade människan till sin....? Tyst. Nytt försök: Och Gud skapade människan till sin...? Helt tyst. Ännu ett försök: Och Gud skapade människan till sin...? Efter en stunds tystnad hörs en röst: ...till sin förvåning?

Multisjuk och inskriven

På sjukhuset är wifi-tillgången inte den bästa. När uppkopplingen till gästnätet ägt rum varnar datorn konstant för nätets dåliga skydd och rekommenderar att man obevekligen ska lämna nätet. Därför fick inläggen på denna sida också vila.

I helgen åkte  jag till akuten med illande röd mage. Ett nytt utbrott av rosfeber. Väl där blev vi omkörda av några som, liksom vissa köande i matvaruaffären gör, körde om oss när det blev vår tur. De hade rullstol så de var snabba. Det syntes att det hade hänt något där, ett ben hade blivit skadat. På oss andra syntes besvären enbart i trötta och glåmiga utseenden. Vem som var mest illa däran kan knappast avgöras av en okulär besiktning. Snabbast kommer först? Vänliga som vi är flinade vi bara försiktigt åt denna oerhörda brådska.

Redan där och då insåg jag att ett planerat byte av dränage i magen på måndagen skulle behövas ställas in. Bedrövligt eftersom det tagit timmar av planering i diskussioner mellan röntgen och kirurgen för att få till detta byte. Att det blir så krångligt beror på att jag bytt dagar för dialysen, och dessa tider ruckar man inte på hur som helst. Också det kräver planering och överväganden. Orsak och verkan, tårta på tårta, katten på råttan eller hur man nu kan uttrycka det när flera led påverkar varandra i ett komplicerat mönster. 

Nåväl, först skulle prover tas. Man behöver ju veta vad man har att göra med i status- och sjukdomsväg. Många prover hade redan tagits under dialysen av andra anledningar. Men envist försökte en sköterska ta prov i min arm. Till sist fick jag höja rösten och säga: jag vill inte att ni tar prover i min arm. Där har jag dåliga ådror, och blodproppar la jag till. Du ska inte säga så, sa min fru till mig efteråt. Vad då, svarade jag, man måste väl få säga ifrån? Nä du, sa hon, om man säger ifrån heter det: du får inte ta prover i min arm. Skärp dig, bli mer bestämd! Det är en skillnad på vill och får. 

Eftertryckligt förklarades flera gånger att eftersom jag var multisjuk blev jag klassad i kategorin näst mest angelägen, tror det kallades orange. Och eftersom jag var så multisjuk måste man ta fler prover. Som tur var hade jag en port i bröstet där en infart kunde sättas. Första försöket misslyckades. En andra nål, stor som en liten spik, fick tryckas in. Eftersom jag var så multisjuk behövdes intravenös antibiotika. Och eftersom här gällde det en så multisjuk person så fick det bli inläggning. Bra att de tar svåra medicinska tillstånd på allvar, sämre att nästan bli till ett omkväde, ett ting, ett något.

Vem försökte de övertyga? Mig eller sig själva? Fick förstås ha överseende med att bli adresserad gång på gång som multisjuk. Jag visste ju det men hade också koll på grundsjukdom och följdverkningar. Numera kallas jag här hemma: Lars, multisjuk, Stenström. Berömligt var dock den snabba behandlingen. På bara några timmar hade en sängplats ordnats och jag blivit rullad till avdelningen. Bra gjort!

Nu, efter tre dagar och nätter på sjukhuset, har jag skrivits ut och får piller istället för injektioner. Tillfriskning i sikte.

Lite vårdgnäll, blev det väl. Tråkigt. Ty väl behandlad blev jag. I övrigt professionellt och vänligt bemött och vårdad!

Myggor i molnformation

Kolonin är invaderad. Den 300 kvadratmeter stora kolonilotten lider av sviterna efter det orimligt stora regnandet. Nederbörden blev till en liten sjö. Gräsmattan står inte längre under vatten. Det har sjunkit undan och ner i den redan vattenbemängda lerbotten alltihop vilar på.

Invasionen ja. Det är luftrummet som är invaderat. En ny sorts myggor. Skogsmyggorna har gett sig av. Nu är det mera aggressiva flygfän som svärmar i svarta moln. Runt huvud, armar och ben. De sticker igenom strumpor och tröjor. Ingen respekt visar de för myggsprej och -oljor. Vi kör som ni förstår med hängslen och livrem. Och det doftar om oss, som fanns där en bekämpningsfabrik, när vi vistas på lotten. Till föga nytta. De enda som blir dimmiga och lulliga - är vi. Myggen är hur alerta som helst. 

Till råga på allt meddelas på kolonins hemsida att harpest sprids via myggorna. Hur någon nu alls ska kunna undvika att bli myggbiten. Hoppas bara att de myggor som lyckas hugga oss i armar och hals inte förlustat sig på någon hare, kanin eller rabbis. Fast rabbisarna bor nog kvar på Gotland.

Vi inser att säsongen är över. Överdimensionerade plantor som squash och humle får stryka på foten. Hallonhäckarna ska klippas ur och björnbärssnåret måste tuktas. Vilket sker under ivrigt fäktande i luften så att det syns var seckatören ska sättas an. Just där och då verkar myggen flyga medvetet i formation, som ett målinriktat moln.

På nätterna känns att flygfäna perforerat huden på åtskilliga ställen. Nu doftar sovrummet av Salubrin vars huvudingrediens förmodligen är ättika.. Ångorna verkar bedövande vilket förmodligen bidrar till att vi alls får någon sömn och inte bara river och kliar oss. Än en gång tänker jag på Lennart Spångberg, vännen och den skicklige körledaren, som ofta utbrast, nästan som en besvärjelse: Toppen! Så bra vi har det!

Behövs speciella bibelställen?

 En facebookgrupp för präster utnyttjas ofta för att ställa frågor till kollegor om hur det skulle göra om det ena eller andra hände. Ibland så öppenhjärtligt att man baxnar. Ett och annat ska man nog inte skriva på nätet och i sociala medier. Somligt fungerar bäst i personliga samtal. Särskilt när det bes om tips hur en barnbegravning under svåra omständigheter kan ordnas eller inför någon annan svår uppgift eller händelse. 

Nyligen önskade någon få reda på om det fanns något bibelställe som underlag för att nattvarden är de döptas måltid, dvs att för att delta brukar anges att man ska vara döpt. Diskussionen blev ganska livlig och många ansåg att det inte behövs bibelverser för att förklara kyrkans bruk och ordningar. Något specifikt ställe finns inte som motiv för denna ordning med dop före nattvard. Landets konfirmander har fått känna på att det är det som gäller när de önskat delta men ännu inte varit döpta.

Redan i Luthers lilla katekes framgår det att: Hur gives oss liv  nattvarden?

Det andliga liv, som i dopet födes, blir genom nattvarden stärkt och förökat, så att vi tillväxa i tron och kärleken.

Joh. 6:53, Joh 15:5....

Eller som Stora katekesens avsnitt om altarets sakrament avslutas: Ty emedan de äro döpta och upptagna i kristenheten, böra de också åtnjuta delaktighet i detta sakrament, på det att de må vara oss till tjänst och nytta; ty de måste dock alla hjälpa oss att tro, älska, bedja och strida emot djävulen. 

Någon hävdade att Jesus minsann inte stängde någon ute och därför borde nattvarden vara öppen för alla. Samtidigt kan inte glömmas bort att något som är exklusivt i någon mening även blir intressant och lockande. Gränslösheten kan tyckas inbjudande, alla ska med och alla hör till, men kan också betyda att något blir urholkat. 

Tanken på att bibelord ska legitimera kyrkliga ordningar är egentligen sympatisk så länge det inte övergår till fundamentalism och bokstavstro. Men skulle det vara ett villkor med direkt motiverande ämnesord från Bibeln fick kyrkan göra rent hus med det mesta: kyrkosamfund, kyrkoordning, kyrkohandbok, faddrar, psalmbok, blommor och ljus osv.

Tradition och kontinuitet är viktiga värden i en kyrkas liv. Om sådant ringaktas och motarbetas blir tidsandan regent. Kyrkans uppgift i världen kan förstås inte avskaffas för att kyrkorum och liturgi hålls högt. Salt och ljus i världen är vi kallade att vara, vilket är medmänsklighet som tjänst för Gud. Gudstjänstens andra del...

Korfönstret ett blickfång

 Jaha, tänkte jag när jag satt mig på sängkanten i morse. Jaha, ska jag låta denna dag bara ske, eller ska jag göra något av dagen? Som om det utesluter varandra, slog det mig sedan. En hel del gör jag för att det måste ske eller för att jag vill. Annat bara händer.

Igår gick vi på en strålande Bachkonsert. Fyra kantater, BWV 76, BWV 164, BWV 12, BWV 180, samt inledningskören ur BWV 148 spelades av Drottningholms barockensemble och sjöngs av Olaus Petri Vocalis! Stockholmarna kan höra samma program framåt kvällen idag i Tyska kyrkan! Egentligen var det inte jag som gjorde något åt min dag - utan alla dessa förnämliga musikanter gjorde något med och för oss!

Som vanligt kan dessvärre sägas att besökarna uteblev i hundratal, och detta trots att vi var ganska många där. Tänk om de som spelar och sjunger får den publik de förtjänar. Ja, då hade man nog varit tvungen att bygga ut Olaus Petri kyrka, ungefär som i Taizé där kyrkbygget förlängts och förstorats. Därtill behövs nog mer lockande och inspirerande reklam så att kännedomen om konsertverksamheten ökas. För att gå dit måste folk veta att det äger rum. Och vi som vet får hjälpas åt att sprida evenemanget så att goda vibrationer breder ut sig. Ett slags mission, kan jag tänka.

En sak ska dock göras. Vi ska bege oss till högmässan i vår kyrka, Olaus Petri. Där kan det vackra korfönstret bli ett otroligt blickfång. Kungakronan, den välsignande handen, Ordet... Otroligt så rummets detaljer kan samspela med det som händer och sker i liturgins många olika delar. Rummet kan belysa sådant som sägs i predikan eller finns i psalmer och böner. 

Hälsan är för tillfället så pass bra att vi förmår och vågar gå till kyrkan lite oftare. Så som det ska vara. Åtminstone för oss... När jag växte upp var samhället ordentligt patriarkalt. Då gillade blomsterhandlarna budskapet: När gav du din fru en blomma, sist? Så skulle man fråga. Då. Idag vågar nästan ingen ställa frågan: när gick du i kyrkan senast?

Kyrklig omvärldsbevakning

 An overall subscription, en heltäckande prenumeration, på Kyrkornas världsråds bok- och tidskriftsproduktion tecknade Längbro församling när jag tjänstgjorde där på 1980-talet. Ett ständigt flöde av teologisk litteratur kom oss till del. Utmanande och stimulerande var det! Fast det var inte så många som läste alstren som kom. Idag undrar jag hur många som ser till att en församlings anställda får ta del av internationella trender och tankegångar. Eller bryr sig om de ekumeniska texterna. Kan det vara särskilt många?

Nog borde församlingarna åtminstone ha den katolska tidskriften Signum på sin prenumerationslista. Även den engelskspråkiga och katolska veckotidningen The Tablet borde tillhöra läsefrukterna i en medveten församlings omvärldsbevakning. För ett decennium drygt sedan var omvärldsbevakning det populäraste ordet som fanns. Det skulle garantera att församlingens medarbetare var med sin tid och att kyrkan kunde framstå som relevant. Här passar nog ett slags kunglig återvunnen devis - med kyrkan i tiden…

Att ordet omvärldsbevakning var i svang garanterade sällan att församlingen visste hur det stod till i församlingens område vad gällde inkomster, brottslighet, utsatthet, åldersfördelning, stadsplaner, stabilitet och rörlighet i bostadsområdena etc. Den som hade bra kontakter med sin kommun kunde dra stor nytta av den ofta rejält omfattande statistik som kommunens verksamheter själva behövde. En veritabel skattkammare! Nya upptäckter och nya dimensioner. Nyttiga för planering och församlingsbyggande. Kommunens Kommunens statistikdatabas är ett fantastiskt arbetsredskap i församlingens egen planering och omvärldsbevakning. Den som aldrig kollat kan ringa sin kommun eller botanisera på omfattande webbsidor. Ity det behövs verkligen fortfarande en förbättrad och omfattande omvärldsbevakning.

Glödande kol är en förfärlig bild

Allt färre går i högmässan säger statistiken. 2012 deltog 4.468.900 i högmässan. 2022 deltog 2.384.264 i huvudgudstjänsterna. Vad det beror på lär kunna debatteras hur länge som helst. Att storpastoraten påverkat saken är ovedersägligt. Antalet gudstjänster har minskar och därmed möjligheterna att alls delta. I Olaus Petri kyrka och församling firar många högmässa. Envist och uthålligt. Glatt och villigt rent av...

Något annat som missas av de ständigt uteblivna är den input en predikan kan ge. I söndags fick jag en rejäl "kick" när predikanten vände på den Gyllene regeln och gjorde om den till ett hot! Låter inte så enkelt. Inspirationen kom till predikanten från en politiker i Nerikes allehanda som lär ha sagt: jag gjorde bara vad dom gjorde mot mig. Dvs jag gör bara det dom gör. Lite öga för öga, trots att Jesus verkligen vände hämnden som metod till att bli en skyldighet att göra gott och väl. Tål att tänka på. Men många slapp tänka så, (det betyder: gick miste om möjligheten att fundera) eftersom de inte var där...

Medmänniskan var överskriften i Evangelieboken denna söndag som också kallas Diakonins dag. Vi uppmuntras att tänka och göra gott mot medmänniskan eftersom vi älskas av Gud. Bara det att texten ur Romarbrevet 12:16-21 lästes i högmässan ledde till en efterföljande och stark diskussion. Särskilt följande avsnitt delade oss:...Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud... Kan det bli mera modernt? Ska vi verkligen spela på våra "motmänniskors" dåliga samvete? Ska vi medvetet försöka väcka skuldkänslor? Vill vi åstadkomma skam? På Paulus verkar det, i alla fall här, som om detta att göra gott har andra syften än det goda i sig. Möjligen är det något gott att just detta skam- och skuldväckande tydligast sker om och när en människa gör gott mot dem som står henne emot. Slutsatsen skulle kunna bli: jag gör gott mot dig bara för att du behöver känna skam och skuld. Låter det rimligt? Nja...

Så tänker jag att det inte är särskilt realistiskt att den som betecknar sig som en fiende har sådana känselspröt kvar att det alls blir möjligt att få igång känslor av ånger eller skuld. Bilden Paulus använder är egentligen förfärlig. Glödande kol bränner hår och flint, gräver sig in i skallbenet. Ändå har jag hela min uppväxt gillat liknelsen. Ett samvete som bränner. Bilden av brännande kol är nog från Paulus tidigare liv - då var han Saulus och en ivrig och hemsk förföljare av kristtroende.

Till sist. Vad sägs om följande dialog?

- Vilka goda gärningar du gör!

- Inte alls, jag samlar glödande kol!

- Varför då?

- Jag ska bränna in det i deras medvetande att man inte måste göra ont, utan kan göra gott. Må dom ha urdåligt samvete och känna stor skuld... 

Politiskt paradigmskifte via media

 Politiskt paradigmskifte av oanad räckvidd har ägt rum onoterat men helt öppet. Fenomenet kunde också kallas det mediala skiftet. Under 1900-talet startade förändringen. Då debatterades ibland om ideologierna var döda trots att de knappast ens hade vissa syresättningsproblem. Då kommunicerade partierna fortfarande med sina väljare via texter, dokument som partiprogram, skrifter och pamfletter. Endast på marginalen spelade man sina violiner via dagstidningar och radio och TV.

Idag meddelar sig politikerna med väljarkåren nästan uteslutande via media och publika utspel. Texterna finns visserligen kvar men knappast någon tror längre att dokumenten kan påverka som förr. Ett stort demokratiproblem är förstås att väljarna ska lägga sina röster utifrån allt ytligare och flyktiga tyckanden och intryck. Måste man inte ha ett hum alls om de politiska och samhälleligt viktiga frågorna för att vara med och bestämma? Vad händer när journalistiken urholkas och blir mindre "objektiv" eller opartisk och faktainriktad? Och om nyhetsjournalistiken blir snuttifierad och utan kontext. Och om människor inte längre vill läsa, höra och se?

Ideologierna är, om inte döda, så åtminstone rejält urvattnade och mera svårigenkännliga. Kompromisser t.ex mellan liberaler och auktoritära Sverigedemokrater suddar ideologiska gränser bortom det vi riktigt kan förstå---

Angiveri är inget vi önskar i Sverige

 I Sverige har alltid angiverikulturen i det forna östblocket upprört människor i vida kretsar. Tänk hur det var och är, utbrast folk. Mönsteren håller i sig i det nuvarande Ryssland. Man bespanar varandra och anger yttranden som tar avstånd från det monstruösa och förfärliga angreppskriget.  Som Nazisterna skyllde på Polen skyller det offentliga Ryssland på Ukraina. Offret görs till angripare och hot i trollverkstäderna.

Nu filas på angiverimönster även i Sverige. Illegala flyktingar skall jagas in i lärosalar och operationsrum. Personalen skall göras anmälningsskyldiga är en av tankarna som om det inte räckte med att de polisiära delarna av vårt land jagar dessa människor. Hur blir det med kyrkan? Ska konverteringar anmälas? Dopkandidater utlämnas? De som behöver få en matkasse ibland, ska de listas och anmälas om de råkar vara gömda flyktingar? 

Fredade rum var kyrkor och kloster en gång i tiden. Så borde det fortsätta vara. Skola och sjukhus har också ofta fungerat som kringgärdade och skyddade såvida man inte behövt hjälp för att skydda ordning och liv.

Angiveri ska inte behöva ingå i skolan och sjukvårdens uppgifter. Barnkonventionen borde dessutom utgöra ett särskild skydd för dem som av olika anledningar tvingats fly! Så har det varit och borde det förbli!