Glödande kol är en förfärlig bild

Allt färre går i högmässan säger statistiken. 2012 deltog 4.468.900 i högmässan. 2022 deltog 2.384.264 i huvudgudstjänsterna. Vad det beror på lär kunna debatteras hur länge som helst. Att storpastoraten påverkat saken är ovedersägligt. Antalet gudstjänster har minskar och därmed möjligheterna att alls delta. I Olaus Petri kyrka och församling firar många högmässa. Envist och uthålligt. Glatt och villigt rent av...

Något annat som missas av de ständigt uteblivna är den input en predikan kan ge. I söndags fick jag en rejäl "kick" när predikanten vände på den Gyllene regeln och gjorde om den till ett hot! Låter inte så enkelt. Inspirationen kom till predikanten från en politiker i Nerikes allehanda som lär ha sagt: jag gjorde bara vad dom gjorde mot mig. Dvs jag gör bara det dom gör. Lite öga för öga, trots att Jesus verkligen vände hämnden som metod till att bli en skyldighet att göra gott och väl. Tål att tänka på. Men många slapp tänka så, (det betyder: gick miste om möjligheten att fundera) eftersom de inte var där...

Medmänniskan var överskriften i Evangelieboken denna söndag som också kallas Diakonins dag. Vi uppmuntras att tänka och göra gott mot medmänniskan eftersom vi älskas av Gud. Bara det att texten ur Romarbrevet 12:16-21 lästes i högmässan ledde till en efterföljande och stark diskussion. Särskilt följande avsnitt delade oss:...Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud... Kan det bli mera modernt? Ska vi verkligen spela på våra "motmänniskors" dåliga samvete? Ska vi medvetet försöka väcka skuldkänslor? Vill vi åstadkomma skam? På Paulus verkar det, i alla fall här, som om detta att göra gott har andra syften än det goda i sig. Möjligen är det något gott att just detta skam- och skuldväckande tydligast sker om och när en människa gör gott mot dem som står henne emot. Slutsatsen skulle kunna bli: jag gör gott mot dig bara för att du behöver känna skam och skuld. Låter det rimligt? Nja...

Så tänker jag att det inte är särskilt realistiskt att den som betecknar sig som en fiende har sådana känselspröt kvar att det alls blir möjligt att få igång känslor av ånger eller skuld. Bilden Paulus använder är egentligen förfärlig. Glödande kol bränner hår och flint, gräver sig in i skallbenet. Ändå har jag hela min uppväxt gillat liknelsen. Ett samvete som bränner. Bilden av brännande kol är nog från Paulus tidigare liv - då var han Saulus och en ivrig och hemsk förföljare av kristtroende.

Till sist. Vad sägs om följande dialog?

- Vilka goda gärningar du gör!

- Inte alls, jag samlar glödande kol!

- Varför då?

- Jag ska bränna in det i deras medvetande att man inte måste göra ont, utan kan göra gott. Må dom ha urdåligt samvete och känna stor skuld...