Den knappt kända Tranströmerdikten Impromptu benämner ensamheten i välfärdsstaten. Som solitär framstår en gråtande kvinna i en lägenhet. Så förstår man också en man på kafé som med sin muns mortel stöter och stöter samma ord.
Viljan att höra till finns även bland dem som på olika sätt mält sig ut ur flera gemenskaper. Här förbinds människor i en annan tillhörighet till varandra. De tatuerar varann markerar denna utanförskapets gemenskap. Tranströmer fångar denna känsla av att vara utanför men tillhörig något annat på följande vis:
Och pojkarna på anstalten
som tatuerar varann
för att markera
att de hör till en annan stam.
I diktens final lyfter Tranströmer vad han tänker om skönheten, om dess dubbla risker. Dess närvaro är farlig, men:
Skönhetens frånvaro
är livsfarlig.
Hela denna dikt återfinns i boken: Samtal på väg, En vänbok till Biskop Jonas Jonson, utgiven av Strängnäs stift 2005
The Nobel Foundation
Läs i SvD hur Tranströmer hyllas
