Vigselrätten har blivit en allt hetare fråga. Och det långt innan Sverige som land genom sitt parlament beslutat hur det ska vara. Oppositionen gör nu sitt drag för att försöka ta initiativet. Egendomligt nog har redan kyrkorna blivit bovar (eftersom flera vill undvika att stå för den legala delen av samkönad vigsel) trots att samhället ännu inte beslutat sig för hur det ska vara i framtiden!
Frikyrkosamfunden blir mer övertygade om att det enda rätta för dem är att avstå vigselrätten. Dagen skriver: Kyrkornas vigselrätt är en het fråga just nu. Många verkar luta åt ett avskaffande av vigselrätten som en lösning på många problem. -Staten bör sköta sitt och kyrkan sitt, säger Göran Zettergren, missionsföreståndare för Svenska missionskyrkan.
Och i en ledare kommenterar tidningen:Debatten kring äktenskapets framtida utformning tränger djupare in än aldrig så många laddade diskussioner om skattenivåer. Äktenskapet mellan man och kvinna har tusenårig tradition bakom sig och ändras inte i en handvändning utan att det får konsekvenser för den framtida kulturen. Här handlar det om både historia, religion och kultur, liksom om hur äktenskapet alltid har förknippats med familjebildning och barn.För många i den kristna kyrkan är äktenskapet i den här betydelsen instiftat av Gud, en uppfattning som också delas inom de stora världsreligionerna. I en överväldigande majoritet av länderna är äktenskapet exklusivt för man och kvinna.
Även Svenska kyrkan säger i sin handbok just det att äktenskapet är instiftat av Gud. Ska man ändra det behöver man en god teologisk begrundning. Enligt min mening saknas den allsidiga genomlysningen fortfarande, trots att man givit ut dokumentation och en omfattande bok i ämnet.
Historieskrivningen får en ny betydelse när man läser Oloph Bexell i SvD: När den kyrkliga vigseln gjordes obligatorisk genom 1734 års lag var Sverige ett religiöst enhetssamhälle. Det var naturligt att lagstiftaren överlämnade frågan om äktenskaps ingående till kyrkan.
Monopolet på vigselrätten fungerade fram till 1873, då staten som en konsekvens av ny lagstiftning delegerade den också till så kallade ”främmande trossamfund”.
År 1915 infördes ordningen med borgerlig vigsel för dem som önskade en vigselakt fri från religiösa inslag. Urholkningen av den kyrkliga vigseln har därefter påskyndats genom det utbredda samboendet och, under senare år, genom införande av registrerat partnerskap.
Allt tydligare blir att det inte handlar om lika rättigheter för homo- och heterosexuella. Lika rättigheter har man redan. Nu gäller det att omdefiniera ett gammalt ord och besluta om att det skall få en ny betydelse. Och jag tycker att Oloph Bexell har rätt när han hävdar: Dagens komplicerade mönster av olika samlevnadsformer och familjebildningar motiverar en uppstramning av formerna för att ingå äktenskap.
Det kan alltså ske genom införande av en civil ordning för alla som önskar få sina relationer betraktade som äktenskap (eller vilket begrepp man nu vill använda) och som vill bli omgivna av det rättsliga skydd som idag tillförsäkras det formella äktenskapet.
Det rimliga är att lagstiftningen endast erkänner en enda form för att ingå äktenskap, nämligen en enkel registrering, inför statlig myndighet.
Den kyrkliga opinionen är inte entydig, långt därifrån. Men det är en betydande och växande (!) grupp som anser att det enda rätta är att staten återkallar sin delegation av vigselrätten. Då återstår för trossamfunden den andligt och religiöst motiverade akten för den som inte först eftersträvar legaliseringen av sin samlevnad utan som faktiskt verkligen längtar efter och vill ha bön och välsignelse.
Men frågan är ännu inte avgjord. Och DU har väl också en åsikt?
