Trospolis låter som om man
med ideologiska batonger ägnade sig åt att patrullera och bevakande korrigera
trons gestaltning. Men skulle all slags ordning på trons område avskaffas vore fältet
fritt för nästan vad som helst. Det framstår som andligt klokt att tänka mer på
trons centrum än dess yttre gränser. Men vill man ha en intellektuellt försvarbar och teologiskt hållbar syn på frälsning
och vad kyrkan är kommer ingen ifrån att tänka över vad som tillhör den kristna
tron och vad som faller utanför. Det finns i en folkkyrka oerhört många
föreställningar som cirkulerar, men som inte stämmer med den apostoliska tron eller
med den evangelisk lutherska teologin.
Ett exempel på sådan avarter
är försök att avföra synden och syndabekännelsen från kyrka och liturgi. Som om
detta att vara allmänt hygglig och göra sitt bästa kunde dra ett streck över
arvsynd och fördärvsmaktens inflytande. Ett annat exempel är försöken att föra
in föreställningar om själavandring och reinkarnation i kyrkan. Även påståenden
om att kyrkan ska vara gränslöst öppen och präglas av mångfald har blivit ett
sätt att dra andra och nya gränser mot dem man vill stöta ut ur kyrkan (dem man
beskyller för fundamentalism och konservatism).
Att kyrkomötet avvisat att
låta nyöversätta de lutherska bekännelseskrifterna är verkligen ett tecken i
tiden. Vår evangelisk lutherska tro blir mera en etikett än något reellt om
ingen längre känner till vad den Augsburgska bekännelsen hävdar eller hur de
övriga texterna i Konkordieboken utlägger denna tro.
Det blir inte så lätt att bedriva ekumenik om de egna rötterna är okända eller avklippta. Självbilden riskerar att bli anakronistisk och präglad av tillfälliga preferenser och samtidens mest populära övertygelser.
Det blir inte så lätt att bedriva ekumenik om de egna rötterna är okända eller avklippta. Självbilden riskerar att bli anakronistisk och präglad av tillfälliga preferenser och samtidens mest populära övertygelser.