Bloggarna försvinner. Blogginläggen blir färre. Twittwr och instagram, poddar och allt möjligt annat, har fyllt ut det svagt expanderande tomrummet. En och annan tapper bloggar vidare. I mitt fall rejält oregelbundet, men dock.
In the beginning many years ago, för att visa lite språkkunskaper, kunde vi bloggar föra debatter och samtal. Nu är det tystare. Min blogg gar inte bara halverat sina läsare utan krymp läsekretsen till ner emot 10 % mot när det begav sig. Ändå skriver jag. En smula. Cartesius, Descartes, hade rätt. Jag tänker alltså finns jag. I mitt fall: jag skriver alltså finns jag. Om någon skulle betvivla det.
Att finnas är att bry sig en smula. Om tillvaron, om världen och dess spegel, dess motbild rent av, kyrkan. Tecknen oroar. I Gävleborg slutar en museichef för att SD börjar lägga sig och vill styra. Partiledare Åkesson har fått för sig att politikens armlängds avstånd är alldeles för lång utan vill ha fingrarna i sylten. Den fria kulturen ska tydligen bli lika fri som i Ryssland eller Kina. Fy, för den lede.
