I min frikyrkliga ungdomstid hände det ibland att jag dröjde utanför Murgrönan, folkparken i Visby. Bakom staketen pulserade trummorna. Popsångerna och dansmusiken svängde förföriskt och lockande. Jag var helt utanför, inte delaktig. Känslan av att stå utanför en gemenskap som andra delade var i vissa ögonblick på gränsen till bedövande. Jag längtade att vara där i det som jag inte visste något om - mer än att de som hörde till den för mig slutna och halvhemliga dansvärlden verkade ha en frihet jag saknade.
Men i andra stunder fanns det inte många som var så innanför som just jag. I Metodistkyrkan. Där hörde jag till med hull och hår. Världen var långt borta och vi delade en samhörighet som nog ingen dansbana någonstans kunde erbjuda. Få hade så roligt som vi på våra ungdsomhelger och läger. Våra gudstjänster var oftast varma och innerliga. I kyrkan fanns ett solidaritetens medvetande om livet i fattiga länder. Där fanns ett intresse för medmänniskor, ett engagemang för dem som led av svåra omständigheter och levnadsvillkor. Och vi hade bundsförvanter, ett slags andliga syskon, i alla de andra kyrkorna och samfunden. Till och med i Svenska kyrkan! För att inte nämna den världsvida kristenhetens stora familj där man i princip var välkommen över allt...
Hur skulle man som neutral iakttagare ha bedömt min situation? Var jag ute eller inne? Hörde jag till eller var jag utestängd? Många klarar inte att ge ett svar på den frågan eftersom det är så krångligt och svårt med nyanser. Vi älskar att låsa fast människor i ett utanförskap som majoritetssamhället, eller minoriteten själv, definierar. I vår tid gäller antingen - eller, nästan aldrig både och.
