Ett glas vatten. Finns det något bättre för en törstig människa? Helst ska det vara klart och rent vatten förstås. Helst utan PFAS. Enkla bokstäver som är en rubrik på 10 000 ämnen som man helst inte vill ha i sitt vatten. Och mängder av andra föroreningar. Snart verkar det där glaset vara solkat och törsten tycks avta.
Men en varm sommardag med nytt uppumpat kallt källvatten är vattnet en befrielse. För den som suttit lite länge i solen eller nyss joggat eller spelat kubb. Att få dricka sig otörstig där och då blir en bild att inte glömma. Efteråt hörs det hur gott det var. Ljudet som ofta ljuder då är en utdragen utandning: ahhh!
Går det bra när vi lagar mat att istället för allt möjligt annat bruka selleri, så går det förstås bra att dricka annat, gärna kallt. Varför inte nyblandad saft, någon läskedryck med is i, en skummande lättöl, kylskåpskall förstås. Välj vad du vill. Att släcka törsten är något alla ibland verkligen längtar efter.
I många filmer dricker människor ur fyllda glas. De flesta tänker knappt på glas och dryck som rekvisita i filmer, men de är där för att poängtera något i stunden: avslappnad konversation, småprat runt ett bord eller på en restaurang eller en bar. Eller för att puscha en speciell dryck. Vi påverkas subliminalt. Många som har en dryck framme under TV-tittandet tar själv några klunkar. Själv ser jag avundsjukt på figurerna på skärmen som ledigt kan ta stor klunkar av sina drycker. Själv går det vågor på min hals. Ska jag våga dricka, ska jag låta bli?
Där framför rutan vacklar jag ibland och häller upp och dricker några stora klunkar innan eftertankens så kallade kranka blekhet infinner sig. Krank, var namnet. Den som har restriktioner och bara kan dricka 7-8 deciliter (!) per dag är inte riktigt frisk och måste ha god självkontroll. Därtill ska i den volymen all vätska och fuktighet i mat räknas in. Soppor blir riktigt besvärliga eftersom de kan stjäla nästan hela dagsransonen.
Ibland lyxar jag till det och dricker planerat en mager kopp kaffe till frukost. Tar sedan ett halvt glas vatten till lunch eftersom medicinerna i alla fall måste ner. Men till kvällen! Då unnar jag mig någon enstaka gång en hel välkyld lättöl, 33 centiliter stor. Den dricks i djupa klunkar, men sakta, så hela kroppen får var med och njuta. Några sekunder efter detta himmelska tillstånd klingar välbehaget över och törsten består. Mer, mer, ropar kroppen. Mitt huvud säger nej, men hjärtat vill unna mig ett glas till. Ta ett glas till! På axeln sitter en varnande skyddsängel och säger, drick inte mer, du kan drunkna. Inifrån.
Utan jämförelser med andras dryckesberoende brottas jag dagligen och stundligen med mitt annorlunda begär att dricka. Här ska sägas nej, tänker jag. Bara lite till, övertalar jag mig själv. Jag kan inte sluta dricka nu. Törsten är förfärlig och jag har bara fått i mig någon ynka skvätt. En mager klunk.
Tänk att vanligt vatten och lättöl kan locka fram alla helvetets kval. Nåväl, idag ska jag spara det mesta av min ranson till kvällen och jag ska bara äta torr mat, för att till kvällen få festa loss på de ihopsparade 2-3 deciliterna. Nu blir det fest i Kapernaum! Här ska drickas!
