Högmässan får det allt svårare i Svenska kyrkan, om man ska tro Kyrkans tidning. Det är fel på tiden, det är fel på musiken, det är fel på orden och det är fel på gestaltandet. Måhända det. Men ligger det inte närmare till hands och ställa den provocerande frågan: vad är det i mig/i oss som gör att högmässan inte fungerar eller duger?
Ortodoxa kyrkan klarar att hålla sin himmelska liturgi igång sekel efter sekel. Katolska kyrkan gör någon gång en liturgireform, men i grunden är mässan sig mestadels lik. Men i protestantismens övertro på förändring, ständiga förbättringar som kvalitetssäkringen utlovar, förloras också kontinuitet och tradition.
En nykonstruerad högmässa, en gudstjänst som ständigt byggs om för att passsa "nutidens människor", eller nuet, riskerar sitt genuina innehåll. Många är de församlingar som trott att nyordning och anpassning till samtiden kan locka människor till kyrkan. Varje evenemang kan dra uppmärksamhet och intresse genom att det man då gör bryter mönster eller erbjuder något människor "vill ha". Men tidsandan löser inte på något sätt problemet med bristande relation eller anknytning.
Tror någon på allvar att gospel, rock- eller populärmusik kan lösa upp kyrkans dilemma med allt färre gudstjänstdeltagare? Varje gång man ändrar och byter musikstil förlorar man det man trodde sig vinna. Hur som helst blir man offer för tidsandans nycker. Ett evenemangskultur som andas ett slags minsta motståndets lag. Allt sådant som tar emot byter vi ut. Och när det blir olustigt eller tråkigt byter vi igen.
Vad är det i mig som gör att högmässan inte fungerar eller duger?Min oförmåga att gå in under givna mönster kan bidra. Jag måste få uttrycka mig och du dig. Att låta andras ord bli mina blir allt svårare i vår tid. Individualismen lurar oss på det som har med sammanhang och gemenskap, med församling, att göra. Så blir förlusten vår, och det vi tappat bort är igenkänning och identifikation. Ditt lidande är också mitt och vice versa.
Kan det också vara så att vi inte ens orkat arbeta med högmässans innebörder och uttryck. Vet jag tillräckligt för att kunna hjälpa mig själv och andra att se vad som verkligen finns där? Och alla som trosvisst och glatt sagt att högmässan och gudstjänsten är församlingens centrum - hur mycket tid har de avsatt för att göra det till verklighet? Undervisas det om det? Talas det med människor om det? Firas det?
