Söndag betyder ett nytt tillfälle att samlas i Guds hus. Samma hus som är församlingens mötesplats. En plats när gränsen mellan det eviga och tiden blir transparent. En stund när den himmelska härskaran firar med oss redan här och nu, eller hur?
Tänk på vilodagen ska det stå skrivet. Jag har redan börjat tänka. Och vilodagen, sabbaten, är Guds dag. En dag vigd för andra ändamål än för slit och släp. En helgad dag. Gott så! Nog så!
Visar inlägg med etikett Högmässa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Högmässa. Visa alla inlägg
15 januari 2011
11 januari 2011
Att kvitta en gudstjänst?
För att det ska vända måste några våga vända sig om. Göra på något annat sätt. Min övertygelse är att det inte handlar om att ta fram hammare och spik för att försöka bygga om högmässan. Och inte handlar det om att poppa upp sig. Inte om att bli häftig, modern, följsam mot trender och opinionskastningar. Så många försök visar att utarmningen på de flesta håll, möjligen med något undantag, bara ökar.
I alla försök att bli något som kan tilltala alla de som ändå inte kommer går något väsentligt förlorat. Nämligen mötet med alla som faktiskt är där, som redan utgör en bärande kärna, de som ÄR kyrkan. En kyrka, en församling, är ju en gemenskap som strålar samman i gudstjänst. Församlingen kan ju inte gärna vara lika med den majoritet som INTE är där, de som sällan eller aldrig firar gudstjänst, de som enbart nominellt tillhör - men inte gör det i tanke, ord och handling.
Ibland säger även anställda och förtroendevalda att allt vad kyrkan gör har samma betydelse och värde. En modell som går ut på tanken "ska vi byta grejer med varann". Så om man deltar i en dagverksamhet med en knappt befintlig andakt så kan den bytas mot församlingens huvudgudstjänst.Som om det kvittade att det är en kristen församling man tillhör, som om högmässan kvittade! Och har man gått på ett sammanträde skulle det på samma sätt kvittas kanske mot en veckomässa och en korsvägsandakt. Och deltar man i något annat möte så kan man slippa det mesta av tro och bekännelse...
När man river bort sitt centrum förlorar helheten sitt fokus. Det handlar inte om att undervärdera viktiga verksamheter som ger människor gemenskap, viktiga nätverk och sammanhang. Utan om att de lever genom förbindelsen med församlingens centrum i huvudgudstjänstens och den gudstjänsfirande församlingens vandring med Kristus!
Förnyelse och omvändelse börjar med oss som är i församlingen, vi som är där. Vi måste själva vara där, gå dit! Och därtill våga göra något nytt - nämligen frimodigt och personligt bjuda in till högmässofesten. Och om alla vi bjuder har förhinder - så får vi enligt bibliskt mönster bjuda andra. Till himmelrikets måltid redan här och nu.
I alla försök att bli något som kan tilltala alla de som ändå inte kommer går något väsentligt förlorat. Nämligen mötet med alla som faktiskt är där, som redan utgör en bärande kärna, de som ÄR kyrkan. En kyrka, en församling, är ju en gemenskap som strålar samman i gudstjänst. Församlingen kan ju inte gärna vara lika med den majoritet som INTE är där, de som sällan eller aldrig firar gudstjänst, de som enbart nominellt tillhör - men inte gör det i tanke, ord och handling.
Ibland säger även anställda och förtroendevalda att allt vad kyrkan gör har samma betydelse och värde. En modell som går ut på tanken "ska vi byta grejer med varann". Så om man deltar i en dagverksamhet med en knappt befintlig andakt så kan den bytas mot församlingens huvudgudstjänst.Som om det kvittade att det är en kristen församling man tillhör, som om högmässan kvittade! Och har man gått på ett sammanträde skulle det på samma sätt kvittas kanske mot en veckomässa och en korsvägsandakt. Och deltar man i något annat möte så kan man slippa det mesta av tro och bekännelse...
När man river bort sitt centrum förlorar helheten sitt fokus. Det handlar inte om att undervärdera viktiga verksamheter som ger människor gemenskap, viktiga nätverk och sammanhang. Utan om att de lever genom förbindelsen med församlingens centrum i huvudgudstjänstens och den gudstjänsfirande församlingens vandring med Kristus!
Förnyelse och omvändelse börjar med oss som är i församlingen, vi som är där. Vi måste själva vara där, gå dit! Och därtill våga göra något nytt - nämligen frimodigt och personligt bjuda in till högmässofesten. Och om alla vi bjuder har förhinder - så får vi enligt bibliskt mönster bjuda andra. Till himmelrikets måltid redan här och nu.
26 september 2010
Söndag - för vilken gång i ordningen?
Söndag. Vilodag. Herrens dag. Den som vill kan då gå i högmässan - såvida man inte tillhör en församling där man fått för sig att det är högmässans fel att färre finner vägen till kyrkan.
Högmässan markerar tidens gång. Det är söndag - för vilken gång i ordningen? Vi ber för döpta och döda. Livet börjar och livet tar slut. En ny vecka kommer och den inleds med att den överlåts i Guds hand. Arbetsveckan har i högmässan en motvikt som inte handlar om prestation utan om upprättelse och nåd.
I högmässan dras vi in i en gemenskap bortom åsikter. Även om tron alltmer baxats in på åsiktstorget, i och med att alla skall tycka lika i ett antal trosfrågor, så är det inte det som vi säger förenar. Till altaret bjuds vi alla, där kan man inte vända ryggen åt dem vars idéer man avskyr eller inte förstår.
Vi blir delaktiga i en dialog mellan människa och Gud. Vi bär fram och vi tar emot. Vi svarar och får svar. Vi lyssnar och blir hörda. Vi utför olika uppgifter i detta söndagliga drama med uppståndelsen i centrum.
I högmässan är det vi inte själva kan styra eller kontrollera för handen. Det himmelska gör sig mera påmint än annars. Det himmelska öppnar sig för oss jordbundna varelser.
Vi sjunger och ber. Kyrkan är snart den enda gemenskap där man regelbundet får sjunga sig samman. Där min röst hjälper till att bära och lyfta fram lov och tack.
Vad är då allt detta om inte levande gudstjänst.
Högmässan markerar tidens gång. Det är söndag - för vilken gång i ordningen? Vi ber för döpta och döda. Livet börjar och livet tar slut. En ny vecka kommer och den inleds med att den överlåts i Guds hand. Arbetsveckan har i högmässan en motvikt som inte handlar om prestation utan om upprättelse och nåd.
I högmässan dras vi in i en gemenskap bortom åsikter. Även om tron alltmer baxats in på åsiktstorget, i och med att alla skall tycka lika i ett antal trosfrågor, så är det inte det som vi säger förenar. Till altaret bjuds vi alla, där kan man inte vända ryggen åt dem vars idéer man avskyr eller inte förstår.
Vi blir delaktiga i en dialog mellan människa och Gud. Vi bär fram och vi tar emot. Vi svarar och får svar. Vi lyssnar och blir hörda. Vi utför olika uppgifter i detta söndagliga drama med uppståndelsen i centrum.
I högmässan är det vi inte själva kan styra eller kontrollera för handen. Det himmelska gör sig mera påmint än annars. Det himmelska öppnar sig för oss jordbundna varelser.
Vi sjunger och ber. Kyrkan är snart den enda gemenskap där man regelbundet får sjunga sig samman. Där min röst hjälper till att bära och lyfta fram lov och tack.
Vad är då allt detta om inte levande gudstjänst.
27 maj 2010
Gudstjänstens mening
Detta med högmässan. En gudstjänst som berör och märkligt nog upprör. Om gudstjänstens verkliga innebörd och mening inte främst ligger i dess nog så viktiga yttre gestalt, vad handlar den då om? Har den inre mening som kan upptäckas både i det skönt storslagna och i det avskalat enkla? I det väl genomförda och i det taffliga? Hur tänker vi kring dess djupa innebörd?
Skräddarsydda och personanpassade gudstjänster är ju en omöjlighet. Poängen ligger väl i att vi är ett kollektiv och ibland rent av en gemenskap. Då behöver vi ju kunna gå in under formuleringar som inte bara är mina utan rymmer andra. Och nog är det fantastiskt att liturgin på nytt och på nytt erbjuder mötet med livet, med Kristus.
Storasyster i vassen skriver om gudstjänst. Läs hennes inlägg och fundera! Hon berättar bl a träffande om motiv till gudstjänstfirande:
När jag firar gudstjänst, gör jag det för att jag...
...vill och behöver bekänna mina synder och få dem förlåtna.
...vill och behöver höra Guds ord och få hjälp att förstå och tillämpa det i mitt liv
...vill och behöver ta emot Jesus i nattvarden och veta att han älskar mig
...vill få tid och ro att be.
...vill och behöver lovsjunga Gud i psalmer och andra lovsånger
...vill och behöver träffa de andra som också går dit, fika med dem och känna att vi delar något viktigt.
Skräddarsydda och personanpassade gudstjänster är ju en omöjlighet. Poängen ligger väl i att vi är ett kollektiv och ibland rent av en gemenskap. Då behöver vi ju kunna gå in under formuleringar som inte bara är mina utan rymmer andra. Och nog är det fantastiskt att liturgin på nytt och på nytt erbjuder mötet med livet, med Kristus.
Storasyster i vassen skriver om gudstjänst. Läs hennes inlägg och fundera! Hon berättar bl a träffande om motiv till gudstjänstfirande:
När jag firar gudstjänst, gör jag det för att jag...
...vill och behöver bekänna mina synder och få dem förlåtna.
...vill och behöver höra Guds ord och få hjälp att förstå och tillämpa det i mitt liv
...vill och behöver ta emot Jesus i nattvarden och veta att han älskar mig
...vill få tid och ro att be.
...vill och behöver lovsjunga Gud i psalmer och andra lovsånger
...vill och behöver träffa de andra som också går dit, fika med dem och känna att vi delar något viktigt.
11 mars 2010
Högmässa i skottlinjen
Högmässan får det allt svårare i Svenska kyrkan, om man ska tro Kyrkans tidning. Det är fel på tiden, det är fel på musiken, det är fel på orden och det är fel på gestaltandet. Måhända det. Men ligger det inte närmare till hands och ställa den provocerande frågan: vad är det i mig/i oss som gör att högmässan inte fungerar eller duger?
Ortodoxa kyrkan klarar att hålla sin himmelska liturgi igång sekel efter sekel. Katolska kyrkan gör någon gång en liturgireform, men i grunden är mässan sig mestadels lik. Men i protestantismens övertro på förändring, ständiga förbättringar som kvalitetssäkringen utlovar, förloras också kontinuitet och tradition.
En nykonstruerad högmässa, en gudstjänst som ständigt byggs om för att passsa "nutidens människor", eller nuet, riskerar sitt genuina innehåll. Många är de församlingar som trott att nyordning och anpassning till samtiden kan locka människor till kyrkan. Varje evenemang kan dra uppmärksamhet och intresse genom att det man då gör bryter mönster eller erbjuder något människor "vill ha". Men tidsandan löser inte på något sätt problemet med bristande relation eller anknytning.
Tror någon på allvar att gospel, rock- eller populärmusik kan lösa upp kyrkans dilemma med allt färre gudstjänstdeltagare? Varje gång man ändrar och byter musikstil förlorar man det man trodde sig vinna. Hur som helst blir man offer för tidsandans nycker. Ett evenemangskultur som andas ett slags minsta motståndets lag. Allt sådant som tar emot byter vi ut. Och när det blir olustigt eller tråkigt byter vi igen.
Vad är det i mig som gör att högmässan inte fungerar eller duger?Min oförmåga att gå in under givna mönster kan bidra. Jag måste få uttrycka mig och du dig. Att låta andras ord bli mina blir allt svårare i vår tid. Individualismen lurar oss på det som har med sammanhang och gemenskap, med församling, att göra. Så blir förlusten vår, och det vi tappat bort är igenkänning och identifikation. Ditt lidande är också mitt och vice versa.
Kan det också vara så att vi inte ens orkat arbeta med högmässans innebörder och uttryck. Vet jag tillräckligt för att kunna hjälpa mig själv och andra att se vad som verkligen finns där? Och alla som trosvisst och glatt sagt att högmässan och gudstjänsten är församlingens centrum - hur mycket tid har de avsatt för att göra det till verklighet? Undervisas det om det? Talas det med människor om det? Firas det?
Ortodoxa kyrkan klarar att hålla sin himmelska liturgi igång sekel efter sekel. Katolska kyrkan gör någon gång en liturgireform, men i grunden är mässan sig mestadels lik. Men i protestantismens övertro på förändring, ständiga förbättringar som kvalitetssäkringen utlovar, förloras också kontinuitet och tradition.
En nykonstruerad högmässa, en gudstjänst som ständigt byggs om för att passsa "nutidens människor", eller nuet, riskerar sitt genuina innehåll. Många är de församlingar som trott att nyordning och anpassning till samtiden kan locka människor till kyrkan. Varje evenemang kan dra uppmärksamhet och intresse genom att det man då gör bryter mönster eller erbjuder något människor "vill ha". Men tidsandan löser inte på något sätt problemet med bristande relation eller anknytning.
Tror någon på allvar att gospel, rock- eller populärmusik kan lösa upp kyrkans dilemma med allt färre gudstjänstdeltagare? Varje gång man ändrar och byter musikstil förlorar man det man trodde sig vinna. Hur som helst blir man offer för tidsandans nycker. Ett evenemangskultur som andas ett slags minsta motståndets lag. Allt sådant som tar emot byter vi ut. Och när det blir olustigt eller tråkigt byter vi igen.
Vad är det i mig som gör att högmässan inte fungerar eller duger?Min oförmåga att gå in under givna mönster kan bidra. Jag måste få uttrycka mig och du dig. Att låta andras ord bli mina blir allt svårare i vår tid. Individualismen lurar oss på det som har med sammanhang och gemenskap, med församling, att göra. Så blir förlusten vår, och det vi tappat bort är igenkänning och identifikation. Ditt lidande är också mitt och vice versa.
Kan det också vara så att vi inte ens orkat arbeta med högmässans innebörder och uttryck. Vet jag tillräckligt för att kunna hjälpa mig själv och andra att se vad som verkligen finns där? Och alla som trosvisst och glatt sagt att högmässan och gudstjänsten är församlingens centrum - hur mycket tid har de avsatt för att göra det till verklighet? Undervisas det om det? Talas det med människor om det? Firas det?
25 januari 2010
Varför kommer dom inte?
Vid kyrkkaffet ställde den äldre damen sin fråga: varför det kommer så få till högmässan? Ingen anklagelse fanns i rösten, men det stack till ändå. Som om det vore mitt ansvar. Och jag kan inte fly från mitt ansvar, men uppgiften att hjälpa människor fram och in i gudstjänstens dimension kan aldrig åvila enbart en anställd, hur kallad och vigd den personen än är. Och i bakhuvudet ringer Hans Alfredssons klockare (Ringaren)och undrar: Varför kommer di inte när jag ringer...?
Hon som undrade vid kyrkkaffet fortsatte och menade att knappast någon, ja ingen, i grannskapet där hon bor följer med. Varför, undrade jag. Har vi det för bra, undrade någon. Kan det vara så att när våra behov är mer än tillfredsställda så fylls rummet för Gud i våra liv av annat? Där Gudstron fanns har vi packat överfullt med saker. Vi har stuvat in omsorg om våra ägodelar, fotbollsintresse, nöjen och fritid, samlarvurmer och datortid.
Jag hinner inte gå på gudstjänst, jag skall bara twittra, facebooka, blogga, skypekommunicera, betala räkningar och spotifya... Och jag hinner inte eftersom sportsändningarna kolliderar. Första åket får man inte missa. Jag har ingen lust eftersom det bara är en massa konstiga och obegripliga ord.
Jag hinner inte, jag skall bara... Jag vill inte, har ingen lust.
Och snart är man (jag) på väg att skuldbelägga människor som inte orkar vill, eller har lust. Men hur manar man folk utan att lägga något slags mentalt tryck på sin inbjudan?
Oavsett personlig bekännelse borde alla kunna ropa om förbarmande för en värld i nöd. Och känna hur ropet når ända in i det egna livet och med nödvändighet gör hål i plånboken. Och alla borde kunna sända ett gloria mot himlens höjd som ett tack för allt gott, för all nåd, vi möter i våra liv. Och texterna som borrar i våra föreställningar om vad det innebär att vara människa kunde alla höra, de tvingar ju till ställningstagande och egen tankeverksamhet.
Och det Gud genom Kristus gjort är värt en predikan och en stund lyssnande. Där väcks reflektioner om vårt gudagivna människovärde, något vi inte själva kan skapa. Och den helighet Gud ingjutit i det mänskliga livet, genom att själv för en tid vara människa, kan verkligen behöva en stunds stillhet.
Gemenskapen som bjuds oss i sakramentet bortom alla åsiktskillnader, där vi delar bröd och vin med varandra, bär genom kommande dagar. Heligheten, Gud, är oss nära och delar sig själv...
Är detta inte nog? Så behöver man bara säga orgel, sång, gemenskap. Varför kommer dom inte?
Hon som undrade vid kyrkkaffet fortsatte och menade att knappast någon, ja ingen, i grannskapet där hon bor följer med. Varför, undrade jag. Har vi det för bra, undrade någon. Kan det vara så att när våra behov är mer än tillfredsställda så fylls rummet för Gud i våra liv av annat? Där Gudstron fanns har vi packat överfullt med saker. Vi har stuvat in omsorg om våra ägodelar, fotbollsintresse, nöjen och fritid, samlarvurmer och datortid.
Jag hinner inte gå på gudstjänst, jag skall bara twittra, facebooka, blogga, skypekommunicera, betala räkningar och spotifya... Och jag hinner inte eftersom sportsändningarna kolliderar. Första åket får man inte missa. Jag har ingen lust eftersom det bara är en massa konstiga och obegripliga ord.
Jag hinner inte, jag skall bara... Jag vill inte, har ingen lust.
Och snart är man (jag) på väg att skuldbelägga människor som inte orkar vill, eller har lust. Men hur manar man folk utan att lägga något slags mentalt tryck på sin inbjudan?
Oavsett personlig bekännelse borde alla kunna ropa om förbarmande för en värld i nöd. Och känna hur ropet når ända in i det egna livet och med nödvändighet gör hål i plånboken. Och alla borde kunna sända ett gloria mot himlens höjd som ett tack för allt gott, för all nåd, vi möter i våra liv. Och texterna som borrar i våra föreställningar om vad det innebär att vara människa kunde alla höra, de tvingar ju till ställningstagande och egen tankeverksamhet.
Och det Gud genom Kristus gjort är värt en predikan och en stund lyssnande. Där väcks reflektioner om vårt gudagivna människovärde, något vi inte själva kan skapa. Och den helighet Gud ingjutit i det mänskliga livet, genom att själv för en tid vara människa, kan verkligen behöva en stunds stillhet.
Gemenskapen som bjuds oss i sakramentet bortom alla åsiktskillnader, där vi delar bröd och vin med varandra, bär genom kommande dagar. Heligheten, Gud, är oss nära och delar sig själv...
Är detta inte nog? Så behöver man bara säga orgel, sång, gemenskap. Varför kommer dom inte?
04 januari 2010
Tänk om det är fullsatt
Ur en ny predikan på ordrik:
Ett par minuter i tio
strömmar folket till vår kyrka
Varför så sent?
Man gillar nog att vara nära varandra
kommer man sent får man ju trängas
Vestibulen är fylld med folk iförda kåpor,
där finns kyrkvärdar och
människor med kors och ljus
Att bilda en mänsklig mur, en folkmassa
är en teknik man skulle kunna använda
för att få folk att komma till gudstjänst
Man låter de stora processionerna
slamma igen dörrarna
Människor är av naturen nyfikna:
Du, se vilken folksamling! Vet de nå´t vi inte vet?
När de ser trängseln vid dörrarna
tänker folk: uj uj, bäst att skynda dit
Kanske finns det inga platser kvar
trots att det är en vanlig söndag
Och så finns det faktiskt ett par platser
bakom en pelare… Jag ser er minsann där borta
Välkomna!
Något annat som kunde locka vore
att stava våra namn annorlunda
Lasse Ztenztröm med z gör förmodligen zuzen!
En sådan söndag borde bli minnesvärd
Folk skulle komma en timme innan högmässan
och hellre betala flera hundra kronor i entré
än lägger sedlarna i kollekten
Vi har övervägt att sälja biljetter till högmässan
Då kunde många fler förstå
att den verkligen är värd något
Ett par minuter i tio
strömmar folket till vår kyrka
Varför så sent?
Man gillar nog att vara nära varandra
kommer man sent får man ju trängas
Vestibulen är fylld med folk iförda kåpor,
där finns kyrkvärdar och
människor med kors och ljus
Att bilda en mänsklig mur, en folkmassa
är en teknik man skulle kunna använda
för att få folk att komma till gudstjänst
Man låter de stora processionerna
slamma igen dörrarna
Människor är av naturen nyfikna:
Du, se vilken folksamling! Vet de nå´t vi inte vet?
När de ser trängseln vid dörrarna
tänker folk: uj uj, bäst att skynda dit
Kanske finns det inga platser kvar
trots att det är en vanlig söndag
Och så finns det faktiskt ett par platser
bakom en pelare… Jag ser er minsann där borta
Välkomna!
Något annat som kunde locka vore
att stava våra namn annorlunda
Lasse Ztenztröm med z gör förmodligen zuzen!
En sådan söndag borde bli minnesvärd
Folk skulle komma en timme innan högmässan
och hellre betala flera hundra kronor i entré
än lägger sedlarna i kollekten
Vi har övervägt att sälja biljetter till högmässan
Då kunde många fler förstå
att den verkligen är värd något
29 oktober 2009
Kommenterad gudstjänst
Firade en mässa med kommentarer härom kvällen. Och upptäcker än en gång att det finns en stor hunger efter att få mera inblick i hur mässan är uppbyggd och få kännedom om tradition och bibliska referenser!
Bland teologer och präster kan man kanske svänga sig med ord som epikles och anamnes. Men utan beledsagande förklaring går detta de flesta förbi. Se på denna blogg Introduktion till högmässan! Även den som lyssnar uppmärksammat till orden i högmässans eller veckomässans böner kan ha svårt att foga samman dem i ett tankemönster. Det pedagogiska arbetet att ge nycklar till förståelse av gudstjänsten behövs allt mer...
Att be Anden komma över oss och över våra gåvor i nattvardsbönen fäster uppmärksamheten vid den förändrande kraften. Vi behöver förändras till större gudslikhet. Bröd och vin förvandlas till Kristi närvaro i vår mitt. Och våra kollekter välsignas att bli till under ute i världen efter mässan.
Och åminnelsemotivet visar att det Kristus gjort en gång på nytt och på nytt har aktualitet i församlingen. Men man undrar också över varför vi blandar vatten i vinet, varför kalken bär "kläder". Och när man lyfter bröd och vin i elevation - vad står det egentligen för? Bland unga männniskor tycker jag mig se vilja att ställa dessa frågor, där finns en nyfikenhet och öppenhet för gudstjänstens innersida.
Ledsamt nog kapitulerar somliga och nöjer sig med att uppfatta det som sker som icke relevant, ointressant. Andra i kyrkan säger sig ibland istället föredra klipp- och klistra gudstjänster där man genom att gräva i sin plocklåda till sist konstruerar något annat. Därmed lämnar man hela gudstjänsttraditionens nedärvda, betydelsefulla och vackra mönster. Och utvecklingen pekar hän mot att högmässans teologi får stå tillbaka för ett spontanismens plockepinn.
Bland teologer och präster kan man kanske svänga sig med ord som epikles och anamnes. Men utan beledsagande förklaring går detta de flesta förbi. Se på denna blogg Introduktion till högmässan! Även den som lyssnar uppmärksammat till orden i högmässans eller veckomässans böner kan ha svårt att foga samman dem i ett tankemönster. Det pedagogiska arbetet att ge nycklar till förståelse av gudstjänsten behövs allt mer...
Att be Anden komma över oss och över våra gåvor i nattvardsbönen fäster uppmärksamheten vid den förändrande kraften. Vi behöver förändras till större gudslikhet. Bröd och vin förvandlas till Kristi närvaro i vår mitt. Och våra kollekter välsignas att bli till under ute i världen efter mässan.
Och åminnelsemotivet visar att det Kristus gjort en gång på nytt och på nytt har aktualitet i församlingen. Men man undrar också över varför vi blandar vatten i vinet, varför kalken bär "kläder". Och när man lyfter bröd och vin i elevation - vad står det egentligen för? Bland unga männniskor tycker jag mig se vilja att ställa dessa frågor, där finns en nyfikenhet och öppenhet för gudstjänstens innersida.
Ledsamt nog kapitulerar somliga och nöjer sig med att uppfatta det som sker som icke relevant, ointressant. Andra i kyrkan säger sig ibland istället föredra klipp- och klistra gudstjänster där man genom att gräva i sin plocklåda till sist konstruerar något annat. Därmed lämnar man hela gudstjänsttraditionens nedärvda, betydelsefulla och vackra mönster. Och utvecklingen pekar hän mot att högmässans teologi får stå tillbaka för ett spontanismens plockepinn.
27 april 2009
Uppbyggelse i församlingens mitt
Så har helgen övergått i vardag. I församlingen har ännu en uppbyggelsehelg avslutats - den sjätte. Den fjärde skrev jag då stillsamt några ord om på bloggen. Visserligen är varje helg ett tillfälle att byggas upp till sin invärtes människa, men en gång om året blir det i Olaus Petri församling i Örebro en alldeles särskild helg.
Vi är naturligtvis inte ensamma om detta. Andra församlingar samlas på likartat sätt till inspirationsdagar eller till andlig fördjupning. Namnen är många - syftningen en och densamma. Församlingen och andra intresserade skall några dagar kunna lyssna till god undervisning och dessutom fira många gudstjänster.
Utan att skämmas citerar jag mig själv: Att bli uppbyggd till sin inre människa är vad det handlar om. Ett tillfälle att lyssna till andligt kloka och erfarna människor. Att istället för att bara tala om gudstjänst och bön få leva ett par dagar i bönens och gudstjänstens atmosfär.
Vi är i Svenska kyrkan ofta mycket bättre på kristen teori än kristet liv. Vi vet hur man ber och diskuterar bönens olika modeller och sidor. Frågor som: vad gör man när man ber, är vi nästan mer bekväma med än att uthålligt bedja. I en uppbyggelsehelg blandar vi lyssnandet med utövandet.
Vi gladdes åt en inledningsmässa, en vesper, en lovsångs- och förbönsgudstjänst innan det också blev söndag med högmässa. Berit Simonsson, inspiratör och förkunnare i OAS-rörelsen, var föredragshållare och predikant. Så var också teologiske läraren och pastorn Lennart Thörn som undervisat både vid Örebro Teologiska Högskola (fd Missionsskolan) och vid Göteborgs universitet. Om honom kan man läsa i Strängnäs stiofts tidning Portalen som finns som PDF-fil. De har bägge talat utförligt om den Helige Anden - Hjälparen
Vårt upplägg är enkelt och kan tas efter av vem som helst. Inledningsmässa som följs av ett längre föredrag med efterföljande samtal. Ett antal seminarier - den gång om Anden i mitt liv, Anden i samhället, Anden i världen - några glimtar från Australien. John Parton var den som delade med sig, präst i den Anglikanska kyrkan i Australien och nu bosatt i Sverige. Ett seminarium handlade om sång och den Heliga Ande och en grupp la mosaik med Anden som tema. Till och med en kyrkvandring för barn blev det!
Lite gemensam kvällsmat blev det efter vespern där Berit Simonsson predikade och därefter ännu ett föredrag med samtal. Kvällens Lovsångs- och förbönsgudstjänst utnyttjade hela kyrkorummet och innehöll flera stationer dit man kunde gå för personlig förbön, smörjelse med olja, bikt, ljuständning och mycket annat.
Ungdomarna som var med passade på att ha ett läger i församlingen och kunde därför delta extra mycket. Vilket gladde övriga deltagare och fick oss alla att känna oss unga på nytt!
Söndagens högmässa firades högtidligt. Gudstjänstens inledning innehöll en stor procession med kors och sex ljus. Två barn fanns bland ljusbärarna. Kyrkokören Olaus Petri Cantores och en mängd diakoner och präster tågade också som en sky av vittnen i samma procession genom kyrkorummet som en påminnelse om allas vår gemeensamma pilgrimsvandring mot himmelens land.
Efter kyrkkaffet blev det ett avslutande samtal om vårt behov av andlig fördjupning. Vi berörde vilka ämnen och områden vi skulle vilja ha i nästa års Uppbyggelsehelg...
Efterhand som vi berättar om helgen på församlingens hemsida ska jag länka dit för att ge en mer levande skildring av helgen och dess innehåll.
Inspirerade och styrkta vandrade vi hem efter helgen!
Vi är naturligtvis inte ensamma om detta. Andra församlingar samlas på likartat sätt till inspirationsdagar eller till andlig fördjupning. Namnen är många - syftningen en och densamma. Församlingen och andra intresserade skall några dagar kunna lyssna till god undervisning och dessutom fira många gudstjänster.
Utan att skämmas citerar jag mig själv: Att bli uppbyggd till sin inre människa är vad det handlar om. Ett tillfälle att lyssna till andligt kloka och erfarna människor. Att istället för att bara tala om gudstjänst och bön få leva ett par dagar i bönens och gudstjänstens atmosfär.
Vi är i Svenska kyrkan ofta mycket bättre på kristen teori än kristet liv. Vi vet hur man ber och diskuterar bönens olika modeller och sidor. Frågor som: vad gör man när man ber, är vi nästan mer bekväma med än att uthålligt bedja. I en uppbyggelsehelg blandar vi lyssnandet med utövandet.
Vi gladdes åt en inledningsmässa, en vesper, en lovsångs- och förbönsgudstjänst innan det också blev söndag med högmässa. Berit Simonsson, inspiratör och förkunnare i OAS-rörelsen, var föredragshållare och predikant. Så var också teologiske läraren och pastorn Lennart Thörn som undervisat både vid Örebro Teologiska Högskola (fd Missionsskolan) och vid Göteborgs universitet. Om honom kan man läsa i Strängnäs stiofts tidning Portalen som finns som PDF-fil. De har bägge talat utförligt om den Helige Anden - Hjälparen
Vårt upplägg är enkelt och kan tas efter av vem som helst. Inledningsmässa som följs av ett längre föredrag med efterföljande samtal. Ett antal seminarier - den gång om Anden i mitt liv, Anden i samhället, Anden i världen - några glimtar från Australien. John Parton var den som delade med sig, präst i den Anglikanska kyrkan i Australien och nu bosatt i Sverige. Ett seminarium handlade om sång och den Heliga Ande och en grupp la mosaik med Anden som tema. Till och med en kyrkvandring för barn blev det!
Lite gemensam kvällsmat blev det efter vespern där Berit Simonsson predikade och därefter ännu ett föredrag med samtal. Kvällens Lovsångs- och förbönsgudstjänst utnyttjade hela kyrkorummet och innehöll flera stationer dit man kunde gå för personlig förbön, smörjelse med olja, bikt, ljuständning och mycket annat.
Ungdomarna som var med passade på att ha ett läger i församlingen och kunde därför delta extra mycket. Vilket gladde övriga deltagare och fick oss alla att känna oss unga på nytt!
Söndagens högmässa firades högtidligt. Gudstjänstens inledning innehöll en stor procession med kors och sex ljus. Två barn fanns bland ljusbärarna. Kyrkokören Olaus Petri Cantores och en mängd diakoner och präster tågade också som en sky av vittnen i samma procession genom kyrkorummet som en påminnelse om allas vår gemeensamma pilgrimsvandring mot himmelens land.
Efter kyrkkaffet blev det ett avslutande samtal om vårt behov av andlig fördjupning. Vi berörde vilka ämnen och områden vi skulle vilja ha i nästa års Uppbyggelsehelg...
Efterhand som vi berättar om helgen på församlingens hemsida ska jag länka dit för att ge en mer levande skildring av helgen och dess innehåll.
Inspirerade och styrkta vandrade vi hem efter helgen!
14 december 2008
Snö och sinnesro
Tredje söndagen i advent. Snön förvandlar den grå vardagen till juliga vykort. En känsla av overklighet smyger sig in när träden är ypperliga konstverk där det gnistrar och lyser. Jag tackar konstnären!
Jag är ännu helt oförberedd på att julen snart är här. Hur ska man hinna? Kanske kan bredbandet hjälpa till nu när det börjat fungera. Men Bolaget som skulle fixa det som var fel hörde aldrig av sig för att kolla om jag fick igång internet. Än mindre har Glocalnet förklarat vad som gick fel. Pulsen går upp bara jag tänker på det som varit av strul och haveri. Mer än en halv månad utan uppkoppling borde ge en god återbäring som kan spenderas på julklappar?! Eller skänkas till internationell solidaritet.
Bäst jag ger mig ut och går så att sinnesron kan återvända. Snart börjar ju högmässan så att jag kan lyfta av det som skaver och tynger. Och ge plats för tacksägelse och lovsång.
Jag är ännu helt oförberedd på att julen snart är här. Hur ska man hinna? Kanske kan bredbandet hjälpa till nu när det börjat fungera. Men Bolaget som skulle fixa det som var fel hörde aldrig av sig för att kolla om jag fick igång internet. Än mindre har Glocalnet förklarat vad som gick fel. Pulsen går upp bara jag tänker på det som varit av strul och haveri. Mer än en halv månad utan uppkoppling borde ge en god återbäring som kan spenderas på julklappar?! Eller skänkas till internationell solidaritet.
Bäst jag ger mig ut och går så att sinnesron kan återvända. Snart börjar ju högmässan så att jag kan lyfta av det som skaver och tynger. Och ge plats för tacksägelse och lovsång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)