Vid kyrkkaffet ställde den äldre damen sin fråga: varför det kommer så få till högmässan? Ingen anklagelse fanns i rösten, men det stack till ändå. Som om det vore mitt ansvar. Och jag kan inte fly från mitt ansvar, men uppgiften att hjälpa människor fram och in i gudstjänstens dimension kan aldrig åvila enbart en anställd, hur kallad och vigd den personen än är. Och i bakhuvudet ringer Hans Alfredssons klockare (Ringaren)och undrar: Varför kommer di inte när jag ringer...?
Hon som undrade vid kyrkkaffet fortsatte och menade att knappast någon, ja ingen, i grannskapet där hon bor följer med. Varför, undrade jag. Har vi det för bra, undrade någon. Kan det vara så att när våra behov är mer än tillfredsställda så fylls rummet för Gud i våra liv av annat? Där Gudstron fanns har vi packat överfullt med saker. Vi har stuvat in omsorg om våra ägodelar, fotbollsintresse, nöjen och fritid, samlarvurmer och datortid.
Jag hinner inte gå på gudstjänst, jag skall bara twittra, facebooka, blogga, skypekommunicera, betala räkningar och spotifya... Och jag hinner inte eftersom sportsändningarna kolliderar. Första åket får man inte missa. Jag har ingen lust eftersom det bara är en massa konstiga och obegripliga ord.
Jag hinner inte, jag skall bara... Jag vill inte, har ingen lust.
Och snart är man (jag) på väg att skuldbelägga människor som inte orkar vill, eller har lust. Men hur manar man folk utan att lägga något slags mentalt tryck på sin inbjudan?
Oavsett personlig bekännelse borde alla kunna ropa om förbarmande för en värld i nöd. Och känna hur ropet når ända in i det egna livet och med nödvändighet gör hål i plånboken. Och alla borde kunna sända ett gloria mot himlens höjd som ett tack för allt gott, för all nåd, vi möter i våra liv. Och texterna som borrar i våra föreställningar om vad det innebär att vara människa kunde alla höra, de tvingar ju till ställningstagande och egen tankeverksamhet.
Och det Gud genom Kristus gjort är värt en predikan och en stund lyssnande. Där väcks reflektioner om vårt gudagivna människovärde, något vi inte själva kan skapa. Och den helighet Gud ingjutit i det mänskliga livet, genom att själv för en tid vara människa, kan verkligen behöva en stunds stillhet.
Gemenskapen som bjuds oss i sakramentet bortom alla åsiktskillnader, där vi delar bröd och vin med varandra, bär genom kommande dagar. Heligheten, Gud, är oss nära och delar sig själv...
Är detta inte nog? Så behöver man bara säga orgel, sång, gemenskap. Varför kommer dom inte?
Julen är en period när kyrkorna är
SvaraRaderavälbesökta. Anledningen är som jag ser det. Ett väl känt "program" budskapet 100%, ljus och värme,psalmer som alla känner och numera kan sjunga. Ingen vågar väl söka melodier för förändring. Något som skedde för 20 år sedan när gamla melodier skulle brukas för väl kända psalmer.
Sedan mycket god marknadsföring av företeelsen Julaftonn(sekulärt annonserat).
Påsken är även en tid med väl känd
bakgrund. Marknadsföring i mellanperioder saknas och det tycks präglas av att missmod i stället för kraftsamling.
Det är viktigt att underlätta arbetet för prästerskapet och det måste marknadsföring av en idé till.
Undertexten. Det är faktiskt mer än orgel, sång och gemenskap. Gudstjänsten blir aldrig allsång, den blir aldrig "bara" gemenskap, den blir inte trevlig. Man förstår faktiskt undertexten - att det är något mer.
SvaraRaderaVid TV:n, i idrottshallen, i chipspåsen är det aldrig något mer.
Jag är mer glad över att man inte kommer för att man förstått - än att man kommer för att man inte förstår...