Människor som motionerar genom att jogga, gå på gym eller genom någon annan aktivitet beundras för sin uthållighet och starka vilja. Särskilt av andra som inte själva förmår komma igång, eller om de skulle klara det, göra aktiviteten till något regelbundet. Den som misslyckats, trots sina ambitioner, att bli motionär vet att de valt ett sämre alternativ. Medierna är fulla av artiklar om motionens och kroppsaktiviteters värde för hälsa och livslängd.
Motion är inte alltigenom olikt tro. Trons hemlighet är att göra den till en vana. Precis som med motionen. Andakterna inleds trevande men börjar sedan rulla på. Gudstjänstbesöken likaså. För att inte nämna brds- och aftonbön. Bibelläsning och annat som syresätter tron och håller människan andligt vital behöver också förvandlas från enstaka undantag till regelbundenhet och vana. Den som inför varje gudstjänst, andakt, behöver gå igenom olika valbara alternativ kommer i slutänden att förlora tron. På samma sätt blir det med motionen om varje aktivitet ska prövas mot en trevlig middag, en deckare på TV, träffa vänner och kamrater, kolla sociala medier och surfa på internet, ligga i sängvärmen, gå på bio, teater eller konsert eller göra något annat lockande.
Trots att de flesta av oss är inbitna vanemänniskor har trösklarna till t ex motion eller utövad tro på något sätt känts svårare att forcera. Vi motionerar eller går t ex på gudstjänst när vi har lust istället för att ha det som regelbunden vana. Därför har jag blivit övertygad om att vanekristna är de som kommer att vara de som får kyrkan och tron att fortsätta leva,
