Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Den tryckta upplagan har i dagarna distribuerats ut till församlingar och stift. Utredningen går även att finna på nätet.
I sin sammanfattning skriver man om den kanske största förändringen man föreslår: Pastorat definieras inte längre som kyrkoherdens ansvarsområde utan som en samverkansform för församlingar. I formell mening med utgångspunkt från föreskrifterna i lagen om Svenska kyrkan är pastoratet en kyrklig samfällighet. De församlingar som ingår i en samfällighet ska inte bara samverka beträffande resurs- och personalfrågor utan även om den grundläggande uppgiften. Pastoratet får därmed även karaktär av pastoralt område och ska ha ett övergripande ansvar på lokal nivå för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift.
Det innebär för församlingar som ingår i en samfällighet just nu att de i framtiden blir av med sin kyrkoherde, att deras kyrkoråd tappar i betydelse och nu blir ett av kyrkofullmäktige utsett församlingsråd. Att kyrkorådet inte kan väljas direkt utan utses av kyrkofullmäktige. Dessutom räcker det nu att bo i pastoratet för att kunna hamna i något av församlingsråden.
Istället för att bemyndiga församlingarna överför man makten de har idag över sina egna innehållsfrågor till det enda kyrkoråd som framgent ska bestämma i pastoratet. Frågorna om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission kommer nu att ligga direkt i och under pastoratet. Och församlingsinstruktionen beslutas inte av församlingen utan av det gemensamma kyrkofullmäktige. Församlingarna är därmed inte längre den grundläggande enheten utan nu införs det nya pastoratet.
När utredningen ska lösa problemet med att samfälligheterna idag styr med sin ekonomiska makt går man alltså åt andra hållet, det vill säga i centralistisk riktning. Man överför innehållsfrågorna till pastoratet, dvs samfälligheten!
I förslagets nya version av Kyrkoordning står det i 2 Kap, 5§: Flera församlingar kan samverka i ett pastorat som då utgör en kyrklig samfällighet. Pastoratet har som pastoralt område det övergripande lokala ansvaret för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift. Pastoratet har det ekonomiska ansvaret för alla församlingens uppgifter…
Förslaget är i bästa fall aningslöst och idealistiskt. Det förutsätter total tilltro till den goda viljan hos dem som får makten i kyrkofullmäktige och i kyrkorådet. Om de av någon anledning inte skulle gilla kyrklig och teologisk mångfald i de gamla församlingarna, eller inte uppskatta någon särskild form av spiritualitet som kanske odlas i någon av församlingarna, kan de enkelt ändra allt!
All makt till samfälligheten skulle man kunna sammanfatta förslaget. Och det var väl ändå inte meningen? Eller?
