C-B berättar minnen

Har nu hört Carl-Bertil (min far, snart 93) berätta om sitt liv på Gotlands Radio (36 minuter inklusive musik). Han föddes i juni 1917 på Bottängen i Roma. Hans far, Oscar Stenström, var med och startade pingströrelsen på Gotland.

Bland annat återger han hur hans rena händer blev anledningen till att han blev kock på officersmässen under beredskapstiden! Och en liten historia blir det om Eric Ericson och hans damtrio med Nita, Vera och Igge...

Och intressant är berättelsen om dagen då han sa upp sig från Företagarföreningen och gick in i arbetslösheten. Men han fick (samma dag) tre nya jobberbjudanden. Unikt är också bakgrunden till skapandet av en enda gotländsk kommun och avskaffandet av Gotlands läns landsting. Och kampen mot statens snålhet vid hamnbygget och det sega elförhandlingarna med regeringen tål minsann också att höra om.

Ett stycke intressant Gotlands- och Visbyhistoria.

Här finns andra inslag med C-B Stenström: Om Bergman

Civilkurage är bekvämast på avstånd

Dessa dagar diskuterar alla Bjästa. En våldtäkt där förövaren fick stöd och brottoffret inte bara led av övergreppet utan därtill tvingades ut i kylan. Upprörande, med all rätt. Gott att saker nu kommer i fokus så att det orätta som har skett hjälpligt kan ställas till rätta. Bra att skolans och kyrkans handlande utreds. Och alla inblandade, särskilt de som handlade mot bättre vetande kan rimligen få möjlighet till omprövning och nya insikter om rätt och fel, om sant och falskt, om medmänsklighet och kamratstöd. Särskilt viktigt är att den eller de som drabbats får stöd.

Uppsvallande opinioner om vad andra har gjort på andra orter kan förta den etiska frågan om varje persons eget ansvar. Det som hänt blir vare sig bättre eller sämre, mer eller mindre ont, beroende på om tusentals ansluter sig till pågående vågrörelser i folkhavet. Handlingar är de inblandades. Visst, det kan verkligen hjälpa att få sympatier och stöd. Och mönster befästas om många tar avstånd från det onda, t ex övergepp och sexuellt våld.

Men folkstormsstöd kostar så lite. Och varje gång det där förskräckliga händer, sker det någon annan stans. Civilkurage är bekvämast på avstånd. Om vi tar hem frågorna till våra egna miljöer och sammanhang blir utmaningen desto mer brännande. Vilka normer och värderingar är i svang där? Vem har mod och förstånd att där handla rakryggat och moraliskt, etiskt? Du och jag?