Ortnamnspoesi

Ortnamnen klingar av ålder. Men sjuder av ungdom. Sjunger med diftonger och triftonger. Drillar som fågelsång mot skyn: Källunge, Vallstena, Norrlanda, Gothem.

C-B berättar minnen

Har nu hört Carl-Bertil (min far, snart 93) berätta om sitt liv på Gotlands Radio (36 minuter inklusive musik). Han föddes i juni 1917 på Bottängen i Roma. Hans far, Oscar Stenström, var med och startade pingströrelsen på Gotland.

Bland annat återger han hur hans rena händer blev anledningen till att han blev kock på officersmässen under beredskapstiden! Och en liten historia blir det om Eric Ericson och hans damtrio med Nita, Vera och Igge...

Och intressant är berättelsen om dagen då han sa upp sig från Företagarföreningen och gick in i arbetslösheten. Men han fick (samma dag) tre nya jobberbjudanden. Unikt är också bakgrunden till skapandet av en enda gotländsk kommun och avskaffandet av Gotlands läns landsting. Och kampen mot statens snålhet vid hamnbygget och det sega elförhandlingarna med regeringen tål minsann också att höra om.

Ett stycke intressant Gotlands- och Visbyhistoria.

Här finns andra inslag med C-B Stenström: Om Bergman

Gotland på undantag

Låt Gotland bli danskt, utropar Per Westberg, inflytelserik bloggare och kyrkosakunnig. Egentligen vill han inte det om man läser noga, men tanken är utmanande och kanske kan väcka lite uppmärksamhet för Gotlands utsatta läge. Wetsberg har blivit upprörd när han läst en utredning om färjetrafiken till Gotland:Långsiktigt hållbar linjesjöfart till Gotland 2015-2030.

Det finns en myndighet med det klingande namnet Rikstrafiken. Det är därifrån den upprörande utredningen kommer. Man välkomnnar läsare till sin hemsida med följande presentation:
Rikstrafiken är en myndighet under regeringen (Näringsdepartementet). Vår uppgift är att genom anbudsförfaranden avhjälpa brister i tillgänglighet i transportpolitiskt motiverad långväga kollektivtrafik som inte körs på marknadens villkor. Allt i syfte att skapa grundläggande resmöjligheter för medborgare och näringsliv. Rikstrafiken ska också verka för utveckling och samordning av den interregionala kollektivtrafiken och för att de transportpolitiska målen nås.

I utredningen om linjesjöfarten konstaterar man att en tillgänglighetsanalys visar att Gotland minsann inte är så illa ute: När analysen tillämpas på Gotland framgår att kommunen har god tillgänglighet. Det är dock inte färjetrafiken utan den kommersiella flygtrafiken som gör att
tillgängligheten, enligt Rikstrafikens sätt att mäta, är god.

Så ser myndigheten det när de man väger in olika kollektiva transportmöjligheter med flyg, båt, buss och tåg. Undrar om Gotlänningarna själva skulle hålla med?

Utredningen borde granskas på varje gotländsk utbildningsanstalt: grundskola, gymnasium och högskola som en övning i demokrati och argumentationsanalys. Tänk vad man skulle kunna göra med följande slutsats:
Varierande hastigheter ska eftersträvas för att ta hänsyn till
resenärernas intresse. Turer med få resande ska gå långsamt
och turer med många resande ska gå fort. (s39)

På samma sätt borde naturligt bilar, bussar och tåg med få passagerare köra långsamt och de fullsatta tillåtas trampa gasen i botten. Är man få har ingen bråttom och är man många har alla pressade tidscheman... Logiken firar triumfer!

Men i rättvisans namn ska man påpeka att utredningen försöker låta klimatmål och minskade utsläpp få genomslag på Gotlandstrafiken. Men samtidigt reflekterar man inte över färjetrafiken som den enda farbara vägen mellan fastlandet och Gotland. Vägtullar har vi ju inte i Sverige. Och färjetrafiken borde naturligtvis subventioneras i långt högre grad. Som det nu är är Gotland satt på undantag.

Danmark kanske inte är en så dålig lösning i alla fall?

Broar till en större värld

Det tvåmotoriga planet Saab Scandia med 32 sittplatser. Än en gång på ett vykort. Detta är utgivet av SAS.

Elegant och stiligt. Med ett sådant plan kunde man snabbt förflytta sig från Visby till Bromma och därefter få möjligheten att besöka centrala Stockholm. I de imponerande höghusen, i Kungstornen, fanns hissar med hissskötare som trotsade all beskrivning. Och på NK, ett stenkast därifrån, fick man som barn preimäråka den märkliga uppfinningen: rulltrappa. Sedan blev det thé och kakor. Båda dessa, för en gotländsk sork, nya begivenheter blev som en logisk fortsättning på den redan övermänskliga upplevelsen av flyga! Undrar vad som ger nutidens barn motsvarande hisnade känsla...

Gotland kunde inte längre ligga isolerat och infruset i Östersjön. Det gavs andra möjligheter. Ön bands närmare samman med ett avlägset fastland, fick nya broar till en större värld.

För mig var sjöfarten långt värre än flygfarten. På sjön jagades man av sjösjukan som aldrig tycktes ta slut. Porslin ramlade ur sina skåp och matsalens stolar som stod fjättrade med kedjor försökte ständigt slita sina bojor. I jämförelse var den korta flygresan en befriande och exalterande erfarenhet. Fortfarande föredrar jag flyget!

Dragspel och midsommar

En ensam dragspelande man spelar (passande) evergreens på midsommardagen med sin mössa strategiskt placerad på marken (av ödmjukhet och möjligen för att få del av andras överflöd). Men midsommardagen i ett folktomt Örebro verkar inte vara någon god affärsidé. Han vet nog inte mycket om Sverige och svenskarna. De är inte kända för att flanera i centrum när alla affärer är stängda. När regnskuren börjar suckar han och packar ihop.

Är det smart att sända midsommar-tv från Gotland utan översättning? Jag förstod inte mycket, sa damen i kyrkan. Men trevligt var det, fortsatte hon. Vadhandlade det om, undrade hon sedan. Inte för att jag kunde översätta. Jag kan ju bara språkmlodin men inte glosorna. Därför hade jag klokt nog satt på text-tv. Döm om min förvåning när man hoppade mellan att översätta och att återge de gotländska stroferna rakt av. Expressens recension var inte översvallande vänlig.

Visst undrar man hur trevligt det kan vara att lyssna utan att förstå nästan någonting. Som att se på rysk tv utan undertexter. Eller som att spela dragspel för ett folktomt Örebro.

Ainbusk nästan kved fram sin musik och deras lidande berodde nog på att de tvingades spela utomhus i aftonblåsor. Synd eftersom de kan så mycket bättre, särskilt i rätt miljö. Susanne Alfvengren blev ett verkligt fint återseende. Varför ser (och hör) man henne så sällan? Och Göran Ringbom är alltid Göran Ringbom.

Fler program från Gotland vore ändå fint att få. Mer om Lars Jonsson, om ringmurens historia, om de medeltida landsbygdskyrkorna, om dialekten, om Fornsalen och fornminnena, om skatterna, om alla fattiga, om utsattheten utan ett rejält försvar, om konstnärer och varför inte om sommargotlänningar och vinterfastlänningar.

Gustaf Larsson revisited (dvs besökt på nytt)

Sången från havet består

Den som bott vid havet har stunder mättade av intryck. Och den som skådat horisonten vet alltid att det finns ett bortom. Tillvaron begränsas inte av det man kan se. Men redan det man kan ta in är nog och övernog. Gustaf Larsson, den gotländske poeten formulerar det i Sången från havet (Ur Anteckningar III, 1976) :

Havets violblåa böljeblickar
tränger till kumlet på strandvallen.
Morgonbrisen är full av dofter
- Sälta och tång och sträva örter.

Människans tillgångar kan berövas henne. Hon kan till och med i döden tas ifrån allt hon äger och har, allt materiellt. Men ändå finns där något som går utöver. Havet som andas mot stranden. Vi hör ljudet från detta stora vatten som för många av oss är en metafor (bild) för det eviga, för det som består om än allt annat skiftar. Gustaf Larsson fortsätter:

Smycken och vapen, som följde de döda
till gravarnas ro på krönet
kan arkeologerna taga ifrån dem.
Men aldrig, aldrig sången från havet.

Andra bloggar om: Gustaf Larsson, Havet, Arkeologer, Döden, Gravar, Gotland