Sången från havet består
Den som bott vid havet har stunder mättade av intryck. Och den som skådat horisonten vet alltid att det finns ett bortom. Tillvaron begränsas inte av det man kan se. Men redan det man kan ta in är nog och övernog. Gustaf Larsson, den gotländske poeten formulerar det i Sången från havet (Ur Anteckningar III, 1976) :
Havets violblåa böljeblickar
tränger till kumlet på strandvallen.
Morgonbrisen är full av dofter
- Sälta och tång och sträva örter.
Människans tillgångar kan berövas henne. Hon kan till och med i döden tas ifrån allt hon äger och har, allt materiellt. Men ändå finns där något som går utöver. Havet som andas mot stranden. Vi hör ljudet från detta stora vatten som för många av oss är en metafor (bild) för det eviga, för det som består om än allt annat skiftar. Gustaf Larsson fortsätter:
Smycken och vapen, som följde de döda
till gravarnas ro på krönet
kan arkeologerna taga ifrån dem.
Men aldrig, aldrig sången från havet.
Andra bloggar om: Gustaf Larsson, Havet, Arkeologer, Döden, Gravar, Gotland
