Kristi Himmelsfärdsdag - om närvaro
Frånvarande fäder är en det moderna samhällets spegelbild av Gudstrons stora dilemma. Om Gud inte känns som närvarande här och nu - finns då Gud?
Gudsnärvaron ligger för så många människor på skapelsens plan på så sätt att allt det skapade hänvisar till och påminner om sitt upphov och ursprung. Kan antyda ett svar på frågan varför människor vallfärdar till naturen i sitt sökande efter Gud. I Wallins psalm 305 Var är den vän som överallt jag söker… målar orden just denna Guds närvaro genom sitt verk.
Jag ser hans spår
varhelst en kraft sig röjer
En blomma doftar
och ett ax sig böjer
Uti den suck jag drar
Den luft jag andas
Hans kärlek blandas
Jag hör hans röst
där sommarvinden susar
Där lunden sjunger
där floden brusar
Jag hör den ljuvast
i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala
När man vid ett sammanträde ropar upp namn för att kunna skriva protokollet påminnas jag om Gud. Nu för tiden svarar man mest sitt ja när namnet kommer. Lars B Stenström? Ja! Förr svarade man också: närvarande och de som inte svarade antecknades som frånvarande.
Vi har det inpräntat i oss att närvaro handlar om att ge signaler, att svara när någon frågar. Vår tid är mera lomhörd – så när vi säger: Vår fader som är i himmelen så hör vi bara ett avlägset Guds ja, hela skapelsens instämmande i att Gud är närvarande.
Kristi Himmelsfärd är ett Guds ja till allt det Jesus gjort. Ett ja som tar Jesus bort från lärjungarna. Här slås hans betydelse fast genom att Jesus lämnar oss. Vi tror egendomligt nog att vi betyder mest när vi är närvarande. Så är det inte alltid. Jesus lyfts bort och blir ständigt närvarande för sina lärjungar som nu med stor glädje återvänder till Jerusalem och prisar Gud var dag i templet.
Himmelsfärden signalerar också att Gud är frånvarande för allt fler i den rika världen, bländade som vi är av vår egen förträfflighet, vårt överflöd och vår upptagenhet med allt som vi i egen kraft måste bestyra. Som för att visa sin överlägsenhet och makt trotsar Jesus naturlagarna och stiger upp till himlen. Trots att vi vet att allt till sist faller till marken av sin egen tyngd. Tyngdlagen upphävs och rummet begränsningar suddas ut. Och tiden står öppen som en dörr på vid gavel mot evigheten.
