Det finns ett misstag jag allt som oftast begår som handlar
om känslor. Av någon anledning får jag för mig att jag vet vad andra känner.
Förmodligen har det att göra med hur man i barndomen kunde få frågor om man var
glad? Eller om man var ledsen. Ganska snart grundlades uppfattningen att
känslor kommer en i taget. Möjligen kunde de vara åtföljda av sin motsats. Är
du glad eller ledsen? Är du tillfreds eller missnöjd? Känns det bra eller
dåligt?
Först långt senare i livet kunde känslorna förstås som något
annat och mera än en i taget eller kontrasterande. Inte nog med at någon som
sörjde både kunde vara besviken, missnöjd och glad - på en och samma gång. Även
den som hade anledning att känna stor glädje bar ibland besvikelse, avundsjuka
och missunnsamhet.
Denna stora palett existerade. Den fanns vid ett och samma tillfälle,
parallellt eller sammanblandade. Samtidigt läste jag i min enfald av en av
dessa känslor. Ofta kanske den mest dominerande men ändå inte den enda andra
uteslutande känslan. När jag utgick från det jag uppfattade som den dominerande
känslan förenklade jag tillvaron och glömde dess karaktär av motsägelsefullhet
och komplexitet. Människors känslor stod i strid med varandra, brottades sinsemellan
och ingick i symbioser eller bildade svårförståeliga paradoxer.
Förenklingen då jag reducerade en palett av känslor till en
eller två kunde vara underlättande men även gravt försvårande om jag vill
försöka förstå upplevelsen och psykologin hos någon annan. Faktiskt även
beträffande de egna känslorna kunde den svart-vita bilden ställa till det.
När det gäller hur man tänker och känner i fråga om Svenska
kyrkan är på samma sätt sällan alldeles entydigt och glasklart. För min del kan
jag känna och hysa kärlek till en församling och många av dess medlemmar men
även vara ifrågasättande och kritisk till hur den lever eller gestaltas. Andra
som bedömer hur jag förhåller mig vill gärna också ha den förenklade bilden:
antingen tycker man om kyrkan eller också tar man avstånd.
Den som till exempel benämns högkyrklig kan då bedömas, inte som tillhörig en levande
tradition med stor andlig insikt, utan som avståndstagande och kritisk särskilt gentemot dem som är något annat eller inte ens ser sig som tillhörande någon särskild
tradition. Extra utmanande tycks det bli för dem som sällan eller endast undantagsvis lever i församlingens
gudstjänst och därför känner sig föranlåtna att bedyra att de visst är kristna
och faktiskt är det på sitt eget sätt. Det är då de klassiska frågorna om vad det
är att vara en kristen aktualiseras och om hur man kan bli en ordets görare om man
låter bli att vara en del av församlingsgemenskapen som ordets hörare.
Det blir uppfattat som hotfullt att vara tydlig och övertygad.
Det ses som synnerligen komplicerat, motsägelsefullt och svårt om man talar om sin kärlek
till Kristi kyrka samtidigt som man kan vara kritisk mot Svenska kyrkan i mångt och mycket, särskilt mot den från världen
inlånade och förstärkta storskalighet, det nervösa sysslande med sin
organisation eller så kallade ständiga förbättringar.
På lördag ska jag vid en herrfrukost i min församling diskutera
frågan om vem som älskar Svenska kyrkan och vad det innebär att vara kyrka för
en person som samtidigt både älskar, är glad, missnöjd och ganska kritisk.
