En tomte, dvs vem som helst av innevånarna, visar omtanke om de mindre bemedlade. Änderna ska få del av julens goda som släpats till platsen med möda stor. En liten tid med stort besvär förvandlar fåglarna till lyckliga och mätta varelser. En nobel handling som man säger just denna dag.
Bilden får mig att tänka på att även små handlingar av generositet är värda att avsätta tid för. Alla har brått, ingen har tid är mantrat jag hör daglig dags. Det sägs så ofta att folk har börjat tro på det. Om de ägnade mindre tid åt att berätta hur jäktat och pressat allting är kanske det blev mera tid över?
I grund och botten är jäkt och stress inför julen en fråga om val. Det går att välja bort somligt eftersom allt inte är lika viktigt samtidigt och hela tiden. Stryk några måsten är då en synnerligen god ide. Några uppgifter mindre på listan lyfter bördor av. Om det inte går se till att fler får bli utförare.
Ser jag på mig själ har jag mycket tid att hänga framför televisionen eller datorn. Med ursäkten att det vill jag göra eller se. Den tiden avsätter jag för eget nöje utan att samtidigt inse hur mycket tid jag faktiskt ägnar åt allt möjligt mindre angeläget eller nödvändigt. Då är nog sysslan att mata änder mera uppbyggligt. Då finns chansen att tänka att man gjort något bra. Och då mår man något bättre. Men då ska man också undvika medmänniskor som är tvärilskna på att någon håller liv i änderna som snattrar om nätterna och lortar ner. Men bortsett från det kan man må riktigt bra och bli avstressat ojäktad.
