Det påstås, ibland maliciöst, att allt färre präster enbart
går i kyrkan om de får betalt. Med det syftar man på att de huvudsakligen är
där om de är i tjänst och får lön. Andra tillfällen blir mera sällsynta.
Beteendet sägs även vara spritt bland övriga anställda i Svenska kyrkan.
Stillsamt har denna blogg många gånger påpekat sådana tendenser och citerat
präster, ja, även andra kyrkligt anställda, som beklagar sig över gudstjänsten
som tråkig, oengagerande, överdrivet fokuserande på synd och skuld. Att beskriva
församlingens möte med kyrkans Herre i högmässan i sådana termer avslöjar
mycket av den egna distansen till församlingens centrum.
Tankarna drabbade mig på nytt i gårdagens högmässa i en
församling i staden. Där avtackades en person som tjänat sin församling i 19 år
bland annat som kyrkoherde och sedemera, efter pastoratsreformen, som
församlingsherde. Denne herde har under många år tagit stort ansvar för det
gemensamma bästa för kyrkan och församlingarna. Han har varit chef och ledare
för åtskilliga.
Ändå var det påfallande hur mycket avtackningen var en affär
för pastoratet i sin helhet (kyrkofullmäktige och kyrkoherde). De skötte det bra. Och för den egna församlingen.
Som uppriktigt och rörande visade sin stora tillgivenhet för sin herde. Men - få andra församlingar var på plats med representanter för att säga sitt tack och
farväl. Då ska man betänka att personen som avtackades är älskad av åtskilliga
och därtill allmänt omtyckt, uppskattad och respekterad. Ändå uteblev kollegor
från de flesta andra församlingarna.
Jag har själv ibland lämnat återbud till liknande
avtackningar och vet att det finns förhinder som inte lätt kan flyttas undan.
Ibland har det varit viktigt att finnas i den egna församlingen. Men under senare
tid tycker jag mig skönja ett mönster. Man säger sitt tack vid någon privat
tillställning, eller samfällt i ett sammanträde, och känner att man därmed
gjort sitt. Hur det ser ut för dem som eventuellt kunde ha varit där, men inte var det, vet jag inte. Det skulle samtidigt firas gudstjänster i de egna församlingarna. Det fanns säkert andra legitima hinder. Men ändå...
I gårdagens gudstjänst poängterades den världsvida kyrkan
och att personen som nu går vidare till en annan församling inte flyttar sin
väg. Det finns egentligen inte hemma och borta i den världsvida kristna kyrkan.
Sas det. Men om samhörigheten och kollegialiteten inte poängteras och
synliggörs vid de speciella tillfällen som dyker upp, så försvagas hela kyrkan.
Från de tidiga präståren minns jag hur kyrkoherdarna, och även andra av
församlingarnas anställda, slöt upp vid installationer och avtackningar. Det
var en självklarhet att de andra herdarna skulle delta i gudstjänsten och liturgiskt klädda gå
i processionen som ett synligt uttryck för gemenskapen och enheten i kyrkan, Kristi kropp. Är
det den som vittrar? Eller är förhindren nuförtiden så mycket viktigare?
