Med händerna i det varma diskvattnet blir jag stående. Jag håller ett stadigt grepp om en djup tallrik. Det gamla Lidköpingsporslinet med krusiduller och guldkant påminner om mina saligen avsomnade föräldrar. Tallriken tillhör den servis de fick som bröllopsgåva i början på 40-talet. Så länge sedan.
Nu när de inte är kvar på sin gamla adress i Visby, när de inte är möjliga att besöka annat än vid graven eller ringa till för en pratstund, får till och med en sliten tallrik formen av hågkomst och erinran. Allt som aldrig blev sagt eller gjort framstår som en förlust. Vemod och saknad blandas med glädje över det som ändå blev sagt och gjort under många år.
Inte en dag går utan att jag undrar över hur de hade tänkt om allt som händer i kyrka och samhälle. De som föddes för ungefär 100 år sedan hade djup insikt i vad umbäranden och brist betyder. De visste vad medkänsla och solidaritet kunde åstadkomma och de arbetade hårt hela livet. Mamma arbetade på socialkontoret och pappa blev så småningom politiker och kommunalråd.
Manschettyrken kan tyckas. men jag vet få som slet och strävade för andras räkning så intensivt, ständigt och jämt. Carl-Bertil och Inga-Greta skapade ett hem öppet för andra. Många ungdomar fick en fristad i vårt hem. Somliga bodde där halvårsvis. Och... så lyfter jag tallriken ur diskhon. Sköljer av den. Placerar den varligt i torkstället med den övriga disken. Går för att sätta mig framför TV:n. Om en stund ska KD avskaffa Decemberöverenskommelsen. Klokt, hör jag min pappa, den gamle liberalen, konstatera. Mamma nickar instämmande.
