I min alldeles analoga adressbok (den som förs för hand och är verkligen är ett litet häfte) finns många vänner och bekanta. Likaså i e-postens adressbok såväl som i telefonens eget register över kontakter. För att inte tala om alla som vill vara vänner på Facebook (fejan säger entusiasterna).
Oftast är det gott att se namnen när jag letar efter någon speciell person som jag för tillfället har anledning att söka kontakt med. Ringa, skriva, maila eller facebooka... Där står han. Och hon, hur är det med henne. Så länge det var sedan vi hade någon kontakt med varandra. Tiden går, tänker jag, faktiskt men klyschigt. Vad skulle annars hända med tiden?
Alla dessa register är samtidigt en anledning till stor glädje och en aning vemod. Glädje över allt vad dessa listors namn representerar av goda upplevelser, erfarenheter och vänskap. Vemod och ledsnad över sådant som blivit fel och där någon upplevt sig besviken eller sårad eller där man utan någon kan skyllas för det glidit isär och kommit allt längre ifrån varandra.
Svårast har jag att rensa i listorna. Det smärtar. Ibland raderar jag inte dessa namn som för att på det sättet försöka hålla kvar personerna. En stund till. Bevara dem, behålla dem än starkare i minnet. Det tar verkligen emot att göra en sådan åtgärd, Jag vill alls inte stryka bort eller sudda ut personernas namn och kontaktuppgifter.
Under ett år handlar det inte längre bara om enstaka personers namn utan flera. Anteckningar om telefonnummer och mailadresser som egentligen kan tas bort. De är tagna ur funktion och går alltså inte länge att maila eller ringa till. Det finns ingen kvar i andra änden. Ingen som kan svara eller skriva tillbaka. Sorgen och saknaden gör sig påmind när jag far med ögonen över deras namn. När jag på nytt inser och tänker att de inte finns här mer. Aldrig mer. Namnen väcker hågkomst. Hon fick sluta sitt liv efter svår sjukdom, Sorgligt och svårt, men på ett sätt barmhärtigt. Orken tog slut för någon annan. En slutade sitt liv, mätt av mödor och många långa år. Anledningarna till dödsfallen är olika men resultatet ett och detsamma.
Alla som lever vidare behöver till slut närma sig sin adressbok och dessa kontaktregister för att ta bort dem som inte mera finns här. Det får bli med tysta böner. Med några av de slitna gamla orden: Requiescat in pace! Vila i Frid! Frid över Ditt minne! Må Guds eviga ljus lysa över Dig!
Ta bort och stryka ut namnen går trots allt. Men glömma dem, personerna och deras liv, det vill jag inte. Aldrig. Icke! På olika sätt var vi delar av varandras liv. Det kommer och kan ingen radering i världen plåna ut.
Tillägg: För denna aktivitet borde det finnas ett ord. Vi talar inte gärna om när vi på detta sätt uppdaterar adressböcker, delvis kanske för att vi saknar ett ord eller uttryck för aktiviteten. Hjälp mig gärna, Du som läst detta. Kanske ett krasst ord? Sorgslat? Dödsudd? Eller en förskönande omskrivning? Hänlyft?
