Församlingens gudstjänst måste bli roligare, trevligare och mera lockande. Tongångarna känns igen. Jag har hört den sången sjungas sedan jag blev präst för snart 40 år sedan. Allt skulle bli så mycket bättre bara språket ändrades, melodierna poppades upp och synd och och annat svårt tonades ner eller plockades bort. Men tongångarna skorrar.
Ända in på pastoralinstituten spred sig tankarna. Mera samtida och betydligt käckare. Riv bort allt som kan tänkas utgöra minsta hinder. Inte behövde man väl vara döpt för att bli en kristen och än mindre var dopet en förutsättning för att gå till nattvardsbordet?!
Idén sprids att högmässan ska vara något annat än den kristna kyrkans huvudgudstjänst varit genom historien. Den ska vara lockande och missionerande så att de som egentligen inte alls är intresserade av kristen tro ändå ska tycka det är kul och häftigt att delta. Skojigare gudstjänst? Varför då? Finns det egentligen något större, mera omskakande och märkligt än Guds
närvaro hos sitt folk i gudstjänsten. i dess tacksägelse, tillbedjan och
lovsång?
Människor av alla de slag är inbjudna, men inte villkorslöst. Tillsägelsen om syndernas förlåtelse är självfallet villkorad. Det är inte utan orsak förlåtelsens ord riktas till Dig, som bekänner Din synd och skuld och ber om förlåtelse för vår Herres Jesu Kristi skull...
Huvudgudstjänsten är främst till för de troende och döpta, i likhet med hela kyrkorummet som är byggt för församlingens möte med den uppståndne. Vill man övertyga människor och väcka tro hos dem finns det ofattbart mycket annat att göra. Först. Församlingens möte med Kristus i mässan kan inte bjudas ut på allmänningen som vore det ett evenemang, vilket som helst. Jag upprepar: finns det egentligen något större, mera omskakande och märkligt än Guds närvaro hos sitt folk i gudstjänsten. i dess tacksägelse, tillbedjan och lovsång?!
