Vinden får sommargardinerna att fladdra. Solen låter skuggorna i rummet dansa stillsamt. Friden har tagit över. Där jag ligger på sängen är det som dansade älvor vid väggen. Peter Robinsons bok om kommissarie Banks glider ur mina händer. I den dåsiga glipan mellan sömn och vaken medvetenhet där jag befinner mig viker all oro. Allt som ska göras finns inte. Det man måste är borta.
När jag vaknar till är det inte sommardeckaren som tar plats i sinnet. Man kimbar i kyrkklockorna. Slår rytmiskt på klockornas utsida med utvalda stenar. Det är som små hästar galopperar på malmen. Bröllop, signalerar den ivriga klangen. Det är fest i bygden. Men även detta ljud från den kyrkliga sfären bär ro över trakten. Tidevarv kommer. Tidevarv går. Människor finner varandra och vill avge löften inför Guds ansikten och i en församlings närvaro. Så är tillvaron inrättad.
Det sägs att Gustaf V en gång besökte Vallstena kyrka. Bara för att bese kyrkan. Inget bröllop där och då. Men en vacker medeltida landsbygdskyrka. Man ville hedra monarken när han for vidare i sin stora bil. Det virvlande ljudet från kyrkklockorna klingade högt. Det ovana lätet fick konungen, sägs det, att oroligt vända sig om och ropa: Vad är det som skramlar?
Klockors klang bär bud. Om gudstjänst. Om högtid och fest. Men de kan också berätta om ofärd och ofred. De kan signalera när något gått sönder...
