Har hållit i ett enkelt seminarium om tillförsikt inför döden under församlingens Uppbyggelsehelg. Finner att många texter i Bibelns Nya testamente (NT) lyfter fram frågor om döden och livet därefter. I början av i Johannesevangeliet finns några tankar i samtalet mellan Jesus och Nikodemos. Där dras en parallell till folkets tillvaro i öknen efter fångenskapen i Egypten.
Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:14-16)
Det eviga livet är något mer än det man föreställde sig i Gamla testementets (GT) dödsrike (t ex Psalm 88:11-13) där tillvaron efter döden är skugglik, där råder mörker och glömska.
Och referenserna i NT är många till Guds rike, himmelriket, evigt liv, uppståndelse...
Vill man sedan reflektera kring hur psalmförfattarna närmar sig döden är det ett ämne för en större akademisk avhandling. Där finns det hopp församlingarna sjunger om och lever med. Lätt finner man otroligt många belägg för hopp, förväntan och längtan efter himlen. Läser man psalm 172, med Britt G. Hallqvists spänstiga verser, är det ett delvis nytt perspektiv hon anlägger där: häpenheten över en okänd värld, ett annat liv. Där finns glömska (av det onda och svåra), återseende och möte, lek, dans och sång.
