Tillförsikt inför döden

Har hållit i ett enkelt seminarium om tillförsikt inför döden under församlingens Uppbyggelsehelg. Finner att många texter i Bibelns Nya testamente (NT) lyfter fram frågor om döden och livet därefter. I början av i Johannesevangeliet finns några tankar i samtalet mellan Jesus och Nikodemos. Där dras en parallell till folkets tillvaro i öknen efter fångenskapen i Egypten.

Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:14-16)

Det eviga livet är något mer än det man föreställde sig i Gamla testementets (GT) dödsrike (t ex Psalm 88:11-13) där tillvaron efter döden är skugglik, där råder mörker och glömska.

Och referenserna i NT är många till Guds rike, himmelriket, evigt liv, uppståndelse...

Vill man sedan reflektera kring hur psalmförfattarna närmar sig döden är det ett ämne för en större akademisk avhandling. Där finns det hopp församlingarna sjunger om och lever med. Lätt finner man otroligt många belägg för hopp, förväntan och längtan efter himlen. Läser man psalm 172, med Britt G. Hallqvists spänstiga verser, är det ett delvis nytt perspektiv hon anlägger där: häpenheten över en okänd värld, ett annat liv. Där finns glömska (av det onda och svåra), återseende och möte, lek, dans och sång.

Får jag lämna några blommor till

Har man väl börjat ge blommande exempel ur psalmboken så är det några psalmer man inte bör utelämna (även om omvärlden skakar på huvuet). Men blommorna som grupp eller enskilda i olika arter får syfta på många olika saker. På Gud själv eller på de fromma som samlas till gudstjänst och andakt i Herrens tempelgård (kyrka, kapell, bönerum eller rent av var som helst i världen).

Det är en ros utsprungen
av Davids rot och stam
av fäderna besjungen,
en ros i Juda land,
en blomma skär och blid
mitt i den kalla vinter,
i midnatts mörka tid. SvPs 113:1

Psalmen fullföljer sitt bildspråk i följande verser. I vers 2: Om denna ros allena/ ljöd för Jesajas ord,/ att född av jungfrun rena/ han frälsa skall vår jord.

Även v 3 använder bilden: Den späda rosen fina/ som doftar salighet/ i mörkret skall den skina,/ besegra dunkelhet.

Den blomstertid nu kommer (SvPs 199), Kolmodins gamla psalm från Hångers källa, behöver knappast nämnas. Den känner alla som en skildring av den överflödande naturen som en påminnelse om Guds godhet. Inte heller ska väl Harry Martinsons psalm De blomster som i marken bor (SvPs 202) kräva ett utpekande då den ju vunnit stor uppskattning och popularitet på senare år.

Något udda är tanken på korset som ett fruktträd i SvPs 203:5 där det står: Jag vet ett träd så friskt och grönt/ när döden råder här,/ på Golgata det blommar skönt,/ och evig frukt det bär.

Till sist exemplet SvPs 80.
Hur ljuvt det är att komma
till Herrens tempelgård,
där trogna själar blommar
som liljor i hans vård.
Man ser hur skära kalkar
för Gud där öppna står,
/:och himmelsk dagg dem svalkar,
att liv och kraft de får. :/

Sjunger gör man på egen risk
Följande episod har jag uppsnappat i något sammanhang. I Amerika sjöng en deltagare med enorm volym på sin röst och tog i så till den grad att inga andra psalmsångare hördes. Det kommenterades från predikstolen: Käre broder, idag har vi särskilt glatt oss åt att höra Dig sjunga. Det ger oss anledning att tacka Gud för att han också skapade kråkan och inte bara näktergalen.

Egen reflektion: Psalmsång handlar om att alla: kråkor och näktergalar, koltrastar, kornknarrar och storspovar eller vad vi nu råkar låta som, tillsammans brister ut i sång.