Det goda samhället heter en relativt ny samlingssida på nätet där ett ansenligt antal skribenter städslats för att försöka fånga tillståndet och andan i samhället. Patrik Engellau publicerade häromdagen en artikel på sajten om Behovet av balanserande dårfinkar.
Kortfattat går artikeln ut på att det behövs balanserande krafter i ett samhälle så att det politiskt korrekta (PK) inte blir allenarådande. Engellau skriver: Hos oss har PK-folket tagit kommandot över den nationella diskursen. PK-lärorna har nästan fritt spelrum. Så är det inte i USA. Visserligen är PK-tankarna uppfunna i USA – nästan alla moderna idéer, inklusive antiamerikanismen, är uppfunna i USA – men de har där inte fått det totala genomslag som de fått exempelvis i Sverige. Kanske beror det på att det i USA finns balanserande dårfinkar med starkt inflytande i den motsatta vågskålen.
Engellau får mig att tänka på hur samstämmigheten ibland blir bedövande entonig i vårt samhälle. Den mångfald alla bekänner sig till framstår som en utopi man egentligen inte vill se förverkligad eftersom den skulle försvaga den unisona sången (bildligt talat). Det är politiskt korrekt att hävda mångfald ska råda. Men mångfalden är villkorad så att inga rådande ideal eller normer blir ifrågasatta. Det är också korrekt att hävda etnisk bakgrund behöver speglas i alla möjliga beslutsförsamlingar och organisationer, som om etniskt ursprung är det man mest behöver och inte särskilda kompetenser och mänskliga kvaliteter.
Åter till Engellau som inte längtar efter ...någon motsvarighet till Tea Party-rörelsen i Sverige, men jag blir styrkt i min föreställning att det vore bra om den dugliga medelklassen gjorde sin röst hörd och organiserade sig för att främja sina värderingar och för att säkerställa att de synsätt och attityder som gjort vårt land så framgångsrikt åter får komma till heders.
Det finns en kraft som kan fungera balanserande om den fick verka på sina egna villkor, nämligen Svenska kyrkan. Men just för att förhindra risken att kyrkan skulle vara en återhållande eller balanserande kraft blev det nödvändigt att mot kyrkans egen vilja sätta den under politiskt förmyndarskap. Detta hände i övergången mellan tjugo- och trettiotalet. Sedan dess har politiken påverkat och ibland dominerat och styrt Svenska kyrkan så till den grad att även kyrkan är en av de främsta PK-aktörerna i landet.
Kyrkans samhällskritik har under senare tid mest handlat om invandring- och flyktingpolitik och om miljö och klimatfrågor. Enstaka kritiska synpunkter mot brister i det sociala skyddsnätet såväl som mot den skevande fördelningspolitiken har förkommit. Men för övrigt har Svenska kyrkan blivit en företrädare för i stort sett samma tankeströmmar och ideal som är förhärskande.
Trots att kyrkan löftesbinder personer till tjänst har den allteftersom och allt tydligare struntat i att slå fast vilka förväntningar en vigd person bör leva upp till. Inga förpliktelser finns att var dag be för kyrkan eller församlingens uppgift, ingen bön, förutom den som sker i andakter och gudstjänster, förväntas. En kyrka som förvaltar äktenskapet och som anser det livsnödvändigt att behålla vigselrätten borde ha synpunkter på hur de löftesbundna personerna lever sina liv. Men idag finns det knappast några regler. Om inte annat borde det ur kyrkans synpunkt vara besvärligt när prästvigda personer som lever i parrelation men inte själva vill gifta sig skall presidera när andra ger varandra äktenskapets livsvaraktiga löften.
Det är frestande och alltför enkelt om man reducerar kyrkans annorlundaskap till enstaka moraliska synpunkter. En kristen kyrka förstår sin uppgift utifrån den uppenbarelse som Bibelns Gamla och Nya Testemente ger och har därför ett genuint bidrag att ge till samhälle och samtid. Där finns erfarenhet av bot, bättring och förlåtelse. Där lär kyrkan omvändelsens och frälsningens betydelse. Tron på Kristus ger hopp, i ord och handling, mitt i utanförskap och utsatthet. I världens ögon är kyrkans evangelium en dårskap. Vilket antyder att en kyrka som är trogen sin Herre kan bidra med ett slags balans långt utanför sin egen krets. Så nog kan den kristna tron göra människor till efterföljare, lärjungar. Sådana som man redan vid den första pingsten uppfattade som samtidigt frimodiga och trosvissa dårfinkar!
