I gymnasieåldern tillhörde jag Frikyrkliga gymnasiströrelsen (FKG). Då slog det mig att sällan eller aldrig fanns det motsvarande träffpunkter utanför församlingen för vuxna. På senare tid har det uppstått vissa söndagsskolor för vuxna, efter amerikansk förebild, där undervisning i Bibel och tro riktat sig direkt till vuxna.
Konfirmandundervisningen ansågs däremot alltid som en prioriterad verksamhet. Där fanns resurser för inköp av böcker, Biblar och psalmböcker. Därtill skulle konfirmanderna åka på läger och i vår tid har utlandsresor blivit mer än vanliga. Märkligt är dock att konfirmandundervisningen är slutet på genomarbetad undervisning i församlingars regi. Som om söndagens gudstjänst fyllde alla behov vad gäller fördjupning och undervisning.
Själv har jag har haft ett antal studiegrupper under tiden som präst och har varje gång slagits av att det som präster och anställda tror är allmän kunskap, beträffande den kristna tron, inte alls är det. I Olaus Petri församling har länge funnits viss tid avsatt för andlig fördjupning, en Uppbyggelsehelg eller -dag.
Trosbekännelsernas punkter är dåligt förankrade. Synen på skapelsen, Guds allmakt, Marias roll, korsfästelsen och uppståndelsen, Andens plats, kyrkan, församlingen som de heligas gemenskap och det eviga livet samtals det så gott som aldrig om. Nattvarden som de troende och döptas måltid råder det förvirring om, nattvardens betydelse och inverkan på deltagarna är också en fråga där ingen riktigt vet. Är vii sända i världen? För att göra och vara vad? Blir synderna förlåtna genom nattvarden och inte bara vid syndabekännelsen? Spelar det någon roll om det är vin och bröd och inte saft och kex, och i så fall varför? Vad händer i nattvardsfirandet med bröd och vin, förändras de och till vad? Vad innebär det att vara en enda kropp i Kristus? Och så vidare. Behoven är stora, men vuxenundervisning och trosfördjupning har inte organiserats så som vi gjort för barn och unga.
Som stiftsadjunkt ppå 1980-talet fick jag försöka hålla kontakt med olika företags kristna grupper, som t.ex. på Oxelösunds Järnverk. Dels fanns det endast undantagsvis fungerande grupper och det var svårt att inspirera till att bilda nya. Arbetslivet som sådant var tungt nog och det gick sällan att hitta vare sig tid eller plats för att mötas. I skolorna däremot hjälpte skolledningar länge till att ordna mötesplatser, ofta en egen lokal, för grupper som KGF och FKG. Under många är var SKS tillskyndare av gruppstudier för vuxna där många cirklar handlade om centrala trosfrågor. Numera verkar den vägen vara mindre väl fungerande?
Trots utredningar och förslag om församlingarnas uppdrag att undervisa och missionera saknas samma driv och vilja vad gäller vuxna och äldre i jämförelse med det engagemang som finns för att undervisa barn och ungdomar. Här och där har Alphakurser fungerat bra. Trots att konceptet har varit riktigt lockande och samlat många har det fått kritik för att vara ganska låst till form och genomförande. Fler organiserade försök i den riktningen borde, skulle och måste vara en väg framåt. Men om sådant hörs sällan något. Anders Kristoffersson har förstås skrivit flera inlägg i Kyrkans tidning om utbildning, fortbildning och undervisning. När skall det äntligen hända något mer målmedvetet?
