Sådant man kan ha lagt märke till vid tillfälliga besök i några olika kyrkor inom Svenska kyrkan. Eller sådant man själv kan ha råkat göra lite nu och då. Beteendevetare har här ett jungfruligt fält för forskning och deltagande observationer.
Vid flera besök lägger man märke till en utvecklad förmåga att välkomnande låta folk vara ifred.
Andra har finslipat egenskapen att stirra på en nykomling så att det känns som om man inkräktar.
Ibland har någon tagit uppgiften att se och ta sig an en tillfällig besökare så pass att det blir för trevligt.
Samtalet i bänkarna kan bli så högljutt att det inte hörs när kyrkvärden hälsar välkommen utan tvingas ta om allt ihop en gång till.
Slår det i kyrkporten efter att gudstjänsten har börjat vänder alla på sig för att se vem som kommer. Är det någon som känns igen nickas de ivrigt i bänkarna.
Det händer att en procession när den nått fram till koret ställer upp sig vid sidan om varandra innan de får gå till sina platser. När det sker vid slutet blir det som på teatern inför de avslutande applåderna.
Man kan ha hamnat bredvid en kommentator som snabbt och konstant utvärdera allt som föregår: Nu snubblar han snart. Varför lyfter han inte på särken? Och hon, hon läser alltid så tyst så jag kan inte höra. Gå upp i predikstolen som man kan se dig. Nu är det en psalm när ska man stå eftersom det är en stjärna, men ingen gör det i alla fall. Förresten hör jag inte om jag sjunger eftersom orgeln spelas så starkt. Är det kyrkkaffe idag?
Fem minuter innan det börjar rusas det omkring och ställs fram stolar, hängs psalmnummer och letas efter kors och ljus. Det är nog en bättre sent än aldrig-församling det här.
En präst irrar runt i koret och står än här och än där, men sällan där man förväntar.
På ett ställe är det så enkelt och naturligt att man vet att hit hittar man gärna igen.
Det verkar obligatoriskt att släpa runt på vattenflaskor för att ta sig en slurk lite nu och då.
Telefonerna kommer till flitigt bruk under predikan. Ursäkten är att man håller på att swischa en kollekt.
