Kyrkovalet är över. Det är
bara att gratulera Arbetarpartiet Socialdemokraterna som vann valet åt
Sverigedemokraterna och Centern. Deras strategi att upphöja SD till
huvudmotståndare i valet gav resultat. Det egna partiet ökade mandatmässigt
marginellt i kyrkomötet, medan både Centern och SD fick en betydande framgång.
Så har partipolitiken
majoritet i kyrkomötet med den preliminära procentandelen av väljarna: 30,51
för S, 13,93 för C och 9,22 för SD. Tillsammans har de nära 54 %. Det ger S 76 mandat, C 35 och SD 23. Gemensam
har de 134 av kyrkomötets 251 mandat.
Partiernas ekonomiska och
personella resurser gav utslag. De är vana att driva valrörelse och har en
partiapparat till sitt förfogande. De fristående och mindre kyrkopolitiska
nomineringsgrupperna har inte mycket att sätta emot.
I detta val fick S och SD en
ofattbar draghjälp av televisionen (särskilt SVT) och Sveriges Radio såväl som
av ett antal tidningar som alla låtit sig lockas av den enklaste dramaturgi som
finns – två motståndare som väljer att bekämpa varandra. Därmed försvann de
övriga nomineringsgrupperna från allmänhetens radar. Otillbörligt gynnande anser
jag. Medierna bidrog kraftfullt till att förvandla valet till en enkel partipolitisk
konflikt mellan höger-vänster. Nu får man hoppas att någon eller några tar på
sig uppdraget att seriöst granska den tid och det spaltutrymme som S och SD
fick i jämförelse med de övriga.
Hur länge denna partipolitiska
och otidsenliga maktutövning ska hålla kyrkan bunden är frågan. Ogenerat
fortsätter partiapparaterna att se till att Svenska kyrkan håller sig inom de
ramar man stakar ut. Det innebär en otillbörlig koncentration på organisation och apparat och en bekännelse som alltmer tycks fungera som garnering eller dekoration. Hur ska man annars förstå att Svenska kyrkan nästan helt är utan meningsfull
mission eller seriösa satsningar för att vittna för människor så att de kan möta Kristus? När tog man i kyrkomötet senast initiativ för att hjälpa kyrkans medarbetare och församlingar att väcka människors tro?
Ogenerat greppar det
världsliga regementet tag i det andliga regementet. Kyrkan blir en arena för partipolitikens ambitioner och allt mindre av en kyrka där tro, lära och
bekännelse står i centrum. Istället läggs mer krut på att göra kyrkan
samhällsnyttig som social hjälpgumma åt stat och kommun. Att kyrkans diakonala
och sociala insats är oerhört betydelsefull kan man vara överens om. Men den kristna insatsen handlar faktiskt om ett utflöde från gudstjänstens möte med Herren
vid altaret blir alltmera skymt och bortträngt. Församlingarnas sociala insats
är en gudstjänst som hör samman med den liturgiska gudstjänsten och inte kan
tänkas som en fristående satsning. Då blir kyrkan en förening vilken som helst
där trosdimensionen och Gudsrelationen monteras ner.
