S och medierna såg till att SD vann valet

Kyrkovalet är över. Det är bara att gratulera Arbetarpartiet Socialdemokraterna som vann valet åt Sverigedemokraterna och Centern. Deras strategi att upphöja SD till huvudmotståndare i valet gav resultat. Det egna partiet ökade mandatmässigt marginellt i kyrkomötet, medan både Centern och SD fick en betydande framgång.

Så har partipolitiken majoritet i kyrkomötet med den preliminära procentandelen av väljarna: 30,51 för S, 13,93 för C och 9,22 för SD. Tillsammans har de nära 54 %.  Det ger S 76 mandat, C 35 och SD 23. Gemensam har de 134 av kyrkomötets 251 mandat.

Partiernas ekonomiska och personella resurser gav utslag. De är vana att driva valrörelse och har en partiapparat till sitt förfogande. De fristående och mindre kyrkopolitiska nomineringsgrupperna har inte mycket att sätta emot.

I detta val fick S och SD en ofattbar draghjälp av televisionen (särskilt SVT) och Sveriges Radio såväl som av ett antal tidningar som alla låtit sig lockas av den enklaste dramaturgi som finns – två motståndare som väljer att bekämpa varandra. Därmed försvann de övriga nomineringsgrupperna från allmänhetens radar. Otillbörligt gynnande anser jag. Medierna bidrog kraftfullt till att förvandla valet till en enkel partipolitisk konflikt mellan höger-vänster. Nu får man hoppas att någon eller några tar på sig uppdraget att seriöst granska den tid och det spaltutrymme som S och SD fick i jämförelse med de övriga.

Hur länge denna partipolitiska och otidsenliga maktutövning ska hålla kyrkan bunden är frågan. Ogenerat fortsätter partiapparaterna att se till att Svenska kyrkan håller sig inom de ramar man stakar ut. Det innebär en otillbörlig koncentration på organisation och apparat och en bekännelse som alltmer tycks fungera som garnering eller dekoration. Hur ska man annars förstå att Svenska kyrkan nästan helt är utan meningsfull mission eller seriösa satsningar för att vittna för människor så att de kan möta Kristus? När tog man i kyrkomötet senast initiativ för att hjälpa kyrkans medarbetare och församlingar att väcka människors tro?

Ogenerat greppar det världsliga regementet tag i det andliga regementet. Kyrkan blir en arena för partipolitikens ambitioner och allt mindre av en kyrka där tro, lära och bekännelse står i centrum. Istället läggs mer krut på att göra kyrkan samhällsnyttig som social hjälpgumma åt stat och kommun. Att kyrkans diakonala och sociala insats är oerhört betydelsefull kan man vara överens om. Men den kristna insatsen handlar faktiskt om ett utflöde från gudstjänstens möte med Herren vid altaret blir alltmera skymt och bortträngt. Församlingarnas sociala insats är en gudstjänst som hör samman med den liturgiska gudstjänsten och inte kan tänkas som en fristående satsning. Då blir kyrkan en förening vilken som helst där trosdimensionen och Gudsrelationen monteras ner.