Arbetet med kyrkohandboken är fortsatt i blåsväder. Främst märks de musikaliska reaktionerna där en ganska enhetlig kör säger nej till bristen på principer och arbetsmetoderna. Betydligt mera lågmält har det varit från teologer och språkmänniskor. Ibland rent av skrämmande tyst. Som om detta arbete pågick i en annan dimension och inte berör eller angår vanliga dödliga.
Invändningarna mot det som fanns skrivet i det handboksförslag som skulle prövas i församlingarna är dock allvarliga. På flera punkter bryter man upp från allmänkyrklig tradition och vill omnämna mässans olika delar. Ta detta med Kyriet som ett enkelt exempel. Detta gudstjänstmoment är känt över hela världen under samma beteckning: Kyrie. I handboksförslaget ville man utnämna momentet till Kristusrop!
Redan där uppstår oklarhet kring vem som ropar. Är Kristus som ropar eller människor som ropar till mästaren? Jesus ropar på några ställen i Nya Testamentet. Till exempel i Johannes 12:44. Jesus ropade: "Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig..." I Lukasevangeliet finns liknelsen om den fyrahanda sädesåkern. När Jesus berättat den ropar han: "Hör, du som har öron att höra med". Jesus ropar högt vid korsfästelsen: "Fader, i dina händer befaller jag min ande." (Luk 23:46).
Ropen till eller om Jesus är många. Allt ifrån Hosianna till korsfäst! Herre, förbarma dig, ropar den blinde vid vägen och det är det ropet vi känner igen i kyriebönen om förbarmande. Ett rop som inbegriper och aktualiserar hela världens nöd.
Att omnamna ett moment som Kyrie åstadkommer förvirring och är mest klåfingrigt. All den sakrala musiken som innehåller ett Kyrie skapar man dessutom med ett sådant ingrepp ett onödigt avstånd till. Detta är endast ett exempel på obegripliga förändringar man tänkt ut, förmodligen i någon kammare på tryggt avstånd från högmässan.
